Några bilder

Som kanske blir en bok.

nattkoltrastblogg

24-25

Annonser

Ångest

Alltså. Detta är löjligt. Jag är inte någon ångestfylld person. Lite gnällig så där i största allmänhet, särskilt här i bloggen – men ångestriden, nää.

Men så står jag inför en uppgift, en uppgift som jag drar mig för, som jag hatar … men intalar mig att det är väl inte så farligt, bara GÖR det. Och så sätter jag igång.

Med bokföringen.

Och det är SÅ LÖJLIGT. Jag har verkligen världens minsta firma. Detta är ingenting. Det är för bagatellartat för att nämna ens.

Men varför slår hjärtat så? Varför hettar kinderna, varför susar det i öronen?

Varför vill jag plötsligt kräkas? Jo, på riktigt, attacker av illamående.

Jag tittar på mina kvitton. Försöker tolka siffrorna på kontoutdraget, letar efter fakturorna och tänker på döden. Konstaterar att livet går mot sitt slut. Att det var inte så illa ändå men hade kunnat fått hålla på lite längre för all del. Fast jag är ju gammal nu. Gammal. Gammal och tom.

Och ingenting tjänade något till.

Vartenda år förvånas jag över styrkan i reaktionen.

(Ja, jag vet att man ska göra det här eländet varenda månad. Men då skulle jag ha den här ångesten varje månad istället för en gång om året.)

(Å andra sidan … om jag gjorde det lite mer regelbundet skulle jag nog inte lyckas glömma bort exakt hela processen mellan gångerna?)

Just nu skolkar jag från jobbet för att skriva det här inlägget.

Det ger också ångest. Just nu alltså två lägen att välja mellan: Inte bokföra-ångesten och bokföra-ångesten.

Försöker tänka: Men tänk sen, när det är gjort, så skönt det ska bli. Vilken frid, vilken lycka!

Men så är det inte, för när allt är gjort, verifikationerna sitter på plats i pärmen och alla posterna är bokade i programmet, då kommer jag att veta att det är dåligt gjort.

En patetisk insats av en sifferidiot som alltid har varit en sifferidiot och som fick reda på det första terminen i första klass och därefter fick det bekräftat under varenda mattelektion de följande tio åren.

Det är det. Det är den.

Skolångesten.

Och man trodde man var vuxen.

papper

Göra om och göra rätt

Det får man sällan (aldrig) tillfälle till i den här branschen.

Och apropå detta så tänker jag på jakt.

Såhär: jag kommer från en gård där det finns lite skog, alltså jaktmark. Men min farsa har aldrig jagat, inte heller min mamma, jag eller mina syskon. Inte farfar heller vad jag vet. Nu bor jag dessutom i Dalarna på en gård med skog och varken min man eller mina barn är det minsta intresserade av det här med jakt.

Och så två grejer.

1: Jag är i egenskap av kulturtant behäftad med vissa fördomar gentemot jakt.

2: Jag är i egenskap av kulturtant misstänkt för att härbärgera mycket mera omfattande fördomar än jag faktiskt gör gentemot jakt.

Nå, det sista kan man väl strunta i, men det första … där fanns det något. Något som skavde. Något som kunde åtgärdas enligt principen ”om du hyser fördomar mot, känner dig vilsen inför eller ogillar något utan att veta varför – skriv en bok om det”.

Det vill säga lär dig saker om det. Du kommer garanterat att växa. (Om du är intresserad av det.) (Rådande trend verkar gå tvärtemot denna princip: Erfar du fördomar mot något – bit fast i din okunskap med näbbar och klor – odla dumheten, sätt heder i att bevara din inskränkta världsbild så intakt som möjligt.) (Sidospår, sorry.)

Nå. Jag skrev en bok, en lättläst bok för ungdomar och den blev så himla bra, bortsett från några små saker:

Jag gjorde ett alldeles för snällt, målat omslag.

Och illustrationer.

När det skulle ha varit ett fartigt, spänningsladdat fotobaserat omslag och inga illustrationer.

Men å, så bra den är. Den får in så vansinnigt mycket liv och död, och att vara tjej eller kille, och kärlek. Och etik. Och ansvar. Att faktiskt ta ansvar för det man gör. Och för det man tycker.

Och så slutet. Mitt bästa slut. Så sorglyckligt att man bara smäller av.

juniaomslag20100604

(Och om jag får säga vad jag tycker, så tycker jag att jakt är kultur. Och att viltkött är det absolut mest etiskt korrekta man överhuvudtaget kan äta. Och att vi absolut ska ha en rovdjursstam men samtidigt värna stenhårt om jakten.)

(Så jag är rätt sur för att aldrig något viltkött kommer vår väg.)

 

Det stora tygprojektet

Idag var det målgång för årets stora projekt – vilket kan få det att låta som om jag har stora projekt varje år – så är inte fallet. Men i år blev jag utvald att få göra 120 konstverk som skulle delas ut till alla medlemmar i  Ludvika kommuns konstklubb.

Hundratjugo konstverk!

Och det enda jag ville var att göra ett tyg. Det var nämligen så att Per, som alltid håller på att försöka ordna grejer på sin gamla Hudson -54, hade tagit hem en folder från företaget Spoonflower i USA, och denna folder, komplett med tygprover i olika kvalitéer, lämnade mig ingen ro.

hudson

Jag skulle göra ett tyg! Rena bucketlistgrejen ju!

Och så skulle jag göra små, fina, fyrkantiga tavlor där tyget skulle spännas upp och det skulle vara GREJER på tyget. Blandade saker. Random prylar.

Så jag satte igång att teckna, och scanna, och photoshoppa färgläggning och dra upp och ner och flytta hit och dit, och så fixade jag nån sorts mönsterrapport så att motivet skulle gå i ett på tyget. Och till sist, med svettiga fingrar och bultande hjärta, laddade jag upp mitt motiv till Spoonflower, Durham, North Carolina, och beställde tjugo meter.

(Gah.)

Det tog nog två månader. Sen kom  det en gigantisk rulle. Med detta.

tyget

!!

Massa konstiga saker alltså. Och det var såhär, att jag ville blanda högt och lågt, fint och fult, stort och litet. I någon sorts anda av … fördomsfrihet. Att visst kan en bulle snacka med en motorpackning. Eller en stor ekoxe med en fänkål eller en kaviarmacka. Plus att jag gillar sånt här organiserat kaos. Och det kändes roligt att göra ett verk som bestod av bilder som är en sorts illustrationer.

bildvagg

Så långt den lätta biten.

Den svåra biten var att bestämma vilken sorts list jag skulle göra ramarna av, och räkna ut hur stora ramarna skulle vara för att jag i den dimensionen skulle få ut fyra tavlor i bredd. Detta är avancerad matte för mig! Men jag lyckades! Och fick lite hjälp att såga listerna. Men jag har satt ihop alla ramarna och klippt och skurit och stiftat tyg till förbannelse … eller inte. Egentligen var det rätt skönt att ha ett sånt där praktiskt beting.

ramar

Det gick åt nästan 10 000 stift.

tavlo1

Och så här blev det.

Faktiskt: PRECIS så som jag hade tänkt mig. Idén var att få ut så många olika tavlor som möjligt från samma mönster. Så att var och en som fick en tavla skulle få en känsla av att just deras bild var unik.

tavlor2

hylla

alla

Och nu är de utdelade!

val

Och har orsakat en hel del beslutsvånda!

lapp

 

Naket – en annan tid

naket

Det fanns en tid när jag ofta fick teckna naket folk. LL-förlaget (LL står här för lättläst) hade bland annat en serie av Per Gustavsson som hette En naken karl. Sen var det Kyss mig av Johan Werkmäster, som hade ett omslag som inte hade passerat idag … men på nittiotalet, då var det annorlunda, då tryckte man till och med upp den här bilden som vykort!

Men böcker som var helt okej att trycka för tjugo år sedan, kan knappt visas på bild på internet idag. Jag har fotograferat dem ”i hög” för att det inte skulle bli så … vad säger dom i Amerika … explicit, men risken finns att den här bilden blir bortsorterad av någon snörpig server någonstans, eller anmäld av en likaledes person …

Bilderboken med paret i gröna sängen är Kan man beställa en bror? av Dan Höjer (Rabén och Sjögren) och den med tjejen som räcker upp händerna i luften är Midsommar av Per Gustavsson (notera getingen som sticker mannen i rumpan här).

Vad var det som hände? Varför har alla blivit så pryda? Varför får jag en känsla av att det här inlägget borde beläggas med ”triggervarning”?

Nittotalet kom tillbaka, allt är förlåtet!

 

Döda dina älsklingar

Är det jag gör sämst. För: Jag är inte en sån tecknare som tecknar och skissar och kladdar av ren lust. Och jag är inte den sorts författare som bara måste skriva, som har tusen idéer som står på kö. Nej, idéerna kommer sällan, sparsmakat, snålt.

De som får mig att spritta till i tv-fåtöljen eller tvärnita i trappan eller bli stående med spaden och stirra rakt ut i tomma intet. Och tänka:

Vilken grej! Jag är ju fan ett GENI!

Och då är inte jag den som, såhär: Hmm. Hur lirar den här grejen med mitt varumärkesbyggande?

För att sen konstatera att den kommer att förvirra min publik. Och förkasta saken.

Nej. Jag skrider till verket. Med resultatet att jag under årens lopp har skrivit för alla åldrar från noll till femton plus. Jag har gjort faktaböcker, roliga böcker, allvarliga böcker … och inga bokserier. Och jag har illustrerat i massor av olika stilar. I alla sorts material. Allt efter vad som för tillfället har känts intressant. För sanningen är att jag egentligen aldrig riktigt har fattat det där med illustration, trots en gedigen utbildning i just detta på Konstfack. Jag har inte fattat att illustration handlar om att välja ett manér och vara detta trogen på det att den presumtiva kunden ska ha en sportslig chans att bedöma vad det är hen kommer att få. Nej – jag måste få gå på känsla jag.

Jojomänsan.

Man kan säga att jag har en konstnärlig attityd till mitt yrke.

Man kan också säga att jag är svårartat oprofessionell.

(Passar på att varna för att det troligen är just denna obehagliga kombination av megalomani och falsk ödmjukhet som kommer att prägla hela denna blogg. För din egen skull, sluta läsa genast.)

surtspoken

Ur: Surt sa räven, sagor om talesätt, samt Spöken av Per Gustavsson.

Alla dessa böcker. Vart tog de vägen?

Året är 2003, jag är på väg i full fart ner för trappen i något brådskande – eventuellt kafferelaterat ärende – då jag plötsligt tvärstannar. Drabbad av en tanke. Eller, en bild. En bild av en tjej. En tonårstjej. Tanig, vanlig, rufsig. Med svans. En jädra rävsvans.

Det är några år sen jag slutade att enbart illustrera, och började skriva också. Men jag har hållit mig till böcker för yngre barn. Och nu står jag här och tänker vadå, tonårsbok? Hur skulle jag kunna fixa det? Man måste vara så, på riktigt? När man skriver för tonnisar? Ta upp alla de där stora, svåra sakerna … Och, så mycket text? Måste ju bli en roman, typ?

Men jag börjar. Sitter vid min dator i mitt hörn av det arbetsrum jag delar med min man. Sitter där i ett halvår och knattrar och suckar och jag minns att han inte en enda gång frågar vad jag håller på med. Och jag säger inget. Vet inte vad jag ska säga. Låter ju så knäppt. Jo, liksom, hon får en svans va. Och drar ut i skogen? Och: Egentligen handlar det förstås om puberteten. Att det är så jävla dramatiskt att växa upp som tjej. Att man plötsligt ska leva i en helt ny kropp. På ett helt annat sätt än den sorts förändring som killar går igenom. Och: Att om det vore ni snubbar som gick igenom en sån stor fysisk förändring då skulle världslitteraturen fucking inte handla om nåt annat. Allt detta säger jag inte. Och det vet jag ju förresten först efteråt. Att det är det det handlar om.

Sen är det 2004 och jag är bjuden på fest på ett förlag där jag vid den här tiden räknas som kalasvärdig. Jag tar med mitt manus, stöter på en redaktör, lämnar över bunten och redaktören säger: Vad bra, då har jag något att läsa ikväll!

Jag tror henne inte. Hon måste förstås skämta. Men sen händer GREJEN. Att hon ringer efter EN VECKA och manuset är antaget! Och att de har fattat allt! Och att det här kommer att bli så himla BRA!

Å, lyckan.

Jag tänker omslag, och frågar Carina i Bagarmossen om hon känner nån tjej som skulle kunna passa, och hon kommer att tänka på sin grannflicka Frida. Frida är med på det hela och vi genomför en fotosession i Bagarmosseskogen.

Okej Frida, kan du rufsa till håret lite och se lite vild ut?

Och Frida (i min blus) levererar en blick från tidernas morgon.

vildbok

Boken kommer ut. Den får en BTJ-recension som får mig att gråta på bibblan dit jag gått för att få låna katalogen av bibliotekarien. Någon har läst och förstått. Förlaget satsar: Man trycker inledningskapitlet som en liten pocket som delas ut gratis på bokmässan i Göteborg. Alla deras medhavda ex av boken tar slut.

Jag tänker: Det händer. Det händer faktiskt.

Sen händer det inte och två år senare får jag hem tusen makulerade ex på en pall.

Och det här är så banalt. Det blir så här, för i stort sett i stort sett alla författare då och då, och man ruskar på sig, man går vidare. Glömmer saken. Gör nåt annat.

Men då och då när jag får syn på den, så tänker jag att någonstans finns det ändå en tjej, eller två (de är vuxna nu), som läste boken och förstod att jag förstod och som mötte Fridas blick och kände lite svindel inför det stora i att vara en tjej.

Fast det vet jag ju egentligen inte.