Alla dessa böcker. Vart tog de vägen?

Året är 2003, jag är på väg i full fart ner för trappen i något brådskande – eventuellt kafferelaterat ärende – då jag plötsligt tvärstannar. Drabbad av en tanke. Eller, en bild. En bild av en tjej. En tonårstjej. Tanig, vanlig, rufsig. Med svans. En jädra rävsvans.

Det är några år sen jag slutade att enbart illustrera, och började skriva också. Men jag har hållit mig till böcker för yngre barn. Och nu står jag här och tänker vadå, tonårsbok? Hur skulle jag kunna fixa det? Man måste vara så, på riktigt? När man skriver för tonnisar? Ta upp alla de där stora, svåra sakerna … Och, så mycket text? Måste ju bli en roman, typ?

Men jag börjar. Sitter vid min dator i mitt hörn av det arbetsrum jag delar med min man. Sitter där i ett halvår och knattrar och suckar och jag minns att han inte en enda gång frågar vad jag håller på med. Och jag säger inget. Vet inte vad jag ska säga. Låter ju så knäppt. Jo, liksom, hon får en svans va. Och drar ut i skogen? Och: Egentligen handlar det förstås om puberteten. Att det är så jävla dramatiskt att växa upp som tjej. Att man plötsligt ska leva i en helt ny kropp. På ett helt annat sätt än den sorts förändring som killar går igenom. Och: Att om det vore ni snubbar som gick igenom en sån stor fysisk förändring då skulle världslitteraturen fucking inte handla om nåt annat. Allt detta säger jag inte. Och det vet jag ju förresten först efteråt. Att det är det det handlar om.

Sen är det 2004 och jag är bjuden på fest på ett förlag där jag vid den här tiden räknas som kalasvärdig. Jag tar med mitt manus, stöter på en redaktör, lämnar över bunten och redaktören säger: Vad bra, då har jag något att läsa ikväll!

Jag tror henne inte. Hon måste förstås skämta. Men sen händer GREJEN. Att hon ringer efter EN VECKA och manuset är antaget! Och att de har fattat allt! Och att det här kommer att bli så himla BRA!

Å, lyckan.

Jag tänker omslag, och frågar Carina i Bagarmossen om hon känner nån tjej som skulle kunna passa, och hon kommer att tänka på sin grannflicka Frida. Frida är med på det hela och vi genomför en fotosession i Bagarmosseskogen.

Okej Frida, kan du rufsa till håret lite och se lite vild ut?

Och Frida (i min blus) levererar en blick från tidernas morgon.

vildbok

Boken kommer ut. Den får en BTJ-recension som får mig att gråta på bibblan dit jag gått för att få låna katalogen av bibliotekarien. Någon har läst och förstått. Förlaget satsar: Man trycker inledningskapitlet som en liten pocket som delas ut gratis på bokmässan i Göteborg. Alla deras medhavda ex av boken tar slut.

Jag tänker: Det händer. Det händer faktiskt.

Sen händer det inte och två år senare får jag hem tusen makulerade ex på en pall.

Och det här är så banalt. Det blir så här, för i stort sett i stort sett alla författare då och då, och man ruskar på sig, man går vidare. Glömmer saken. Gör nåt annat.

Men då och då när jag får syn på den, så tänker jag att någonstans finns det ändå en tjej, eller två (de är vuxna nu), som läste boken och förstod att jag förstod och som mötte Fridas blick och kände lite svindel inför det stora i att vara en tjej.

Fast det vet jag ju egentligen inte.

Annonser

2 reaktioner på ”Alla dessa böcker. Vart tog de vägen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s