Liten bit ur pågående manus

Det ska blir en ungdomsbok. Jonas som är ute och går med sin syrra är snart 16. Syrran är 14.

Jonas och mamma och Sara är på ICA och handlar. Dzunia har ringt och sagt att hon är sjuk och det gick inte att få tag på någon vikarie.

”Hon lät inte så jädra sjuk”, muttrar mamma.

”Vadå, tror du hon ljög nu också?” säger Jonas.

Mamma rycker på axlarna.

Sara är i sitt esse, hon gastar högt när de står i kö till kassan och snor en påse tuggummi som hänger på ett ställ. Jonas rycker det ur hennes hand och hänger tillbaks det. Hon vrålar.

Han väser i hennes öra:

”Tyst med dig!”

Det hjälper inte.

När de är på väg mot parkeringen bakom affären säger Jonas:

”Vad sjutton skulle hon med för?”

”Sara?” säger Jonas mamma tankspritt. ”Varför inte? Jag tror hon tycker det är kul att få komma ut lite.”

”Mm”, säger Jonas, och mamma stannar upp. Hon tittar på Jonas.

”Vadå, tycker du inte vi ska ta henne med på saker? Att hon bara ska sitta inne när hon är hemma?”

”Nä, nä”, säger Jonas. ”En utflykt till ICA gör säkert Saras dag. Visst.”

Hans mamma tittar förbryllat på honom och säger sen surt:

”Jaa, tänk för att jag tror att det kanske gör det!”

De kommer fram till bilen och lastar in kassarna, sen ska mamma iväg till frissan. De har bestämt att Jonas ska gå hem med Sara.

”Det kommer att regna”, säger Jonas.

”Bäst ni går då”, säger mamma.

Jonas suckar, tar tag i handtagen på rullstolen och börjar gå hemåt. Rullstolen är kontruerad så, att Sara kan styra den med en joystick, men man kan också koppla ur den så att den som puttar på styr. Det har Jonas gjort nu, men Sara är inte nöjd. Hon vickar på styrspaken och skriker ilsket när stolen inte går som hon vill.

”Sluta” säger Jonas. ”Vi kommer aldrig hem om du ska styra.”

Jonas suckar. Han önskar att han inte hade gått med på det här. Morsans fixa idéer om att Sara måste komma ut varje dag och att det alltid skulle vara han som ställde upp när det körde ihop sig … han är trött på det. Skittrött.

Nu har Sara i alla fall funnit sig i att bli körd, och hon sitter och plockar med ett armband med stora fuskdiamanter som hon har på sig. Hon hänger fram över bordet på rullisen och tittar på glittret, nästan som förhäxad av det.

De sneddar över torget, passerar fyllona som sitter på sin bänk, och på en betongmur på andra sidan torget ser han några från sin klass. Några tjejer. Vanna. Elin. Filippa.

Elin.

Jonas vill vända. Gå tillbaka, ta en annan väg hem. Men det är för sent, de har fått syn på honom.

Dessutom har Sara fått syn på dem.

”Ååhåå!” ropar hon. Jonas vet att det betyder hej!

Sara blir alltid glad av att träffa tonårstjejer.

”Tjena, Jonas”, säger Filippa när han passerar.

”Hej”, säger Jonas och fortsätter gå.

Han har alltid tyckt att Filippa är lite läskig. Sån där tuff, korkad, kaxig brud. Inte som Elin som är söt och smart. Jonas fattar inte vad hon gör med Vanna och Filippa, varför de är kompisar, men han antar att hon har några tjejskäl som inte han begriper.

Fast du är ju med Olle, det är ju lika knäppt, tänker han, lättad över att ha passerat tjejerna.

Sara vänder sig om i stolen och kikar tillbaka. Hon har lite ofrivilliga rörelser för sig, gungar fram och tillbaka och viftar med händerna, som för att säga Stopp och belägg! Nu stannar vi lite här va?

Och när Jonas fortsätter gå häver hon upp ett illvrål.

Sen hör han Filippa säga med hög röst: ”Hur fan kan han vara ute och dra på den där? Hon är så jävla äcklig!”

”Sssshhh!” säger Elin.

Och han vill gå vidare, låtsas som om han inte hört. Han vill inget hellre, men han kan inte. Han måste säga något. Så han stannar till, vänder sig om och säger ungefär det fjantigaste man kan säga i det läget:

”Äcklig kan du vara själv!”

Filippa hånskrattar, sen säger hon:

”Men seriöst. Jag fattar inte hur du står ut. Kolla på henne. Hon är ju fet också! Fy fan!”

”Men tyst!” säger Elin. ”Hon kan väl inte rå för att hon är sån där.”

Vanna sitter och bara dumglor.

Sara verkar nöjd med att de har stannat till. Hon rasslar med sitt armband. Som om hon vill visa upp det. Som om de här tjejerna var hennes kompisar.

”Äh, vadå, hon fattar ju inget”, säger Filippa.

Jonas känner hur all kraft rinner ur honom.

”Eller hur, Jonas”, envisas Filippa. ”Visst fattar hon ingenting?”

”Nä”, säger Jonas. ”Hon fattar inget.”

Han går. Sara tittar efter tjejerna. Sen tittar hon på honom. Han vägrar möta hennes blick. Hon vänder sig framåt. Alldeles stilla är hon nu. Efter en liten stund verkar det som om hon har somnat. Huvudet hänger.

Skönt, tänker Jonas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s