Killen som hyrde ut stugan hade en båt som låg förtöjd vid en brygga en bit bort och denna gav vi oss av för att hämta. Vi ämnade fiska.

I huset hade vi funnit en motor vilken vi släpade med oss och lyckades montera på den stora, djupa träekan. Efter viss övertalning gick motorn igång och Per tog rodret för att styra oss från bryggan och ut mot djupare vatten. Per var uppvuxen vid en liten sjö i Dalarna, varför Knall och jag som kom från mera torrlagda trakter betraktade honom som auktoritet inom sjöfart.

Vi hade med oss fiskegrunkor som vi hittat i stugan; en sorts träspolar på vilka det satt fiskelina och krokar. Någon typ av pilk menade Per, och när vi kommit så långt ut att vi inte längre såg botten, stannade vi och släppte ner våra krokar till fiskarna vi såg simma omkring där nere. Vattnet var så klart att man kunde se fjällen på dem trots att de säkert var fem meter ner. Då och då studsade en solstråle mot en av dessa glittrande fiskar, bröts och blixtrade som ett spektrum genom vattnet.

Vi drog upp våra revar och fiskarna följde med. Efter bara en liten stund var vi tvungna att sluta för att inte få alldeles för mycket. Vi undrade vad det var för sort.

Med något som mest liknade en rosett knöt vi fast båten i en av stolparna som bar upp vår stuga, klättrade upp på trädäcket och gick in och stekte fisk. Per tittade i ett uppslagsverk som stod på en hylla och konstaterade att det var torsk vi hade fiskat. Den var så  färsk och fin att den föll samman i skivor bara man nuddade den med gaffeln. Vi åt den med smör och salt och inget annat.

Solen gassade fast det var midnatt. Vi tänkte att vi skulle gå ut. Måla på natten, tänkte vi. Det hade varit coolt. Men vi var för mätta och för trötta. Jag var vaken på tredje dygnet och började känna mig lite yr i skallen.

Det bultade på dörren och vi hoppade till där vi satt och halvsov. Per gick för att öppna men innan han kom fram svängde dörren upp och en man klev objuden in i rummet. En vithårig man. Kort men muskulös. Gammal och väderbiten som efter ett långt liv till havs stod han där och synade oss.

”Hej”, sa Per och jag, som levde i tron att en norsk aldrig kunde ha några andra avsikter än goda. Knall, som tydligen visste bättre, sa ingenting

”Ni är svenskar”, sa mannen  föraktfullt, och jag kände flinet stelna i mitt ansikte.

”Joo”, sa vi.

Mannen stod tyst och glodde på oss, och jag visste vad han tänkte. Han tänkte på den där jävla Carl-Gustaf. Det var inte ens ett år sedan kungis hade upprört hela Norge med att ha synpunkter på att man klubbade ihjäl sälungar för pälsens skull, och ifrågasatt om Gro Harlem Brundtland verkligen kunde hantera ett helt land, när hon inte ens kunde sätta stopp för en sån sak?

”Bor ni i Stockholm?”

En varning i hans röst.

En varning som gav mig lust att säga att vi bodde i Skärblacka eller Åkers Styckebruk eller var fan som helst hellre än Stockholm. Men som detta inte vore sant – Per och jag bodde obestridligen i Stockholm – så pep jag ändå: ”Joo, det gör vi fast vi är inte därifr …”

”Är ni med i Greenpeace?”

Mannen tog ett steg framåt.

Knöt han händerna?

Och vi, i en kollektiv, lättad utandning: Greenpeace? Vi? Nej nej. Verkligen inte. Haha, Skulle aldrig komma på fråga! En sån idé!

”Nähänä. Inte det?

Vi fortsatte ivrigt att neka.

”Ni ska bara ha klart för er att det är jag som bestämmer på den här ön.”

Per och Knall fnyste till. Det är väl ett fritt land, hörde jag dem tänka.

Gubben höjde rösten och fnissningarna tvärdog.

”Och blir det nåt drit med er tre så får jag reda på det!”

Han gjorde ett kast med huvudet. Ett avfärdande eller en avskedsgest, det var svårt att säga, och utan yttra någon mer vände han runt, gick ut och stängde lugnt dörren efter sig.

På natten låg jag vaken och lyssnade på Pers och Knalls snarkningar. Jag steg upp och drog i de ljusa, tunna gardinerna för att stänga ute den jävla solen som sken rakt i ansiktet på mig, men det lät sig inte göras.