Trettio år senare skulle jag äntligen begripa varför valbiffen smakade så förbannat illa.

Om detta visste jag dock intet där jag satt på ett gungande tåg som, via en sorts hyllor monterade på bergväggarna, var på väg från Narvik till Kiruna, och vecklade upp paketet med smörgåsar som jag gjort på morgonen. Fyllskallen hade kommit med köttet kvällen före. Som någon sorts ursäkt, hade vi tänkt.

”Ät medan det är varmt”, hade han sagt, och nyfiket hade vi smakat på valköttet som låg tillsammans med kokt potatis i en brun sås. Det hade varit, om inte jättegott så i alla fall klart ätligt. Som en trådig gammal älg med tillskott av något okänt och mycket svartpeppar.

Jag spottade ut tuggan i smörgåspåsen och slängde alltihop i en papperskorg i korridoren. Rullade en cigg istället, norgeobligatoriet Tidemanns gula, tänkte det kunde ta bort den feta smaken ur käften. Jag drog ner fönstret och stod där och såg ut över fjordlandskapet och tänkte på hur Knall och jag några veckor tidigare hade stått i samma tåg och glott ut över samma fjordar, medan Per suttit längst inne mot bergväggen i ett fåfängt försöka att bilda motvikt. Vi hade hoppat upp och ner och flinat åt honom.

Killarna var kvar på Skrova, kämpande med volymerna i bergsformationerna, medan jag var på väg söderut för ett väntande sommarjobb inom långvården. Planen var denna: Jag skulle ta mig till flygplatsen i Kiruna, därstädes köpa en billig ungdomsbiljett till Arlanda för vidare färd till Småland där arbetsplatsen fanns. ”Hundralappen” kallades det. Man kunde flyga vart som helst på standbybiljett för hundra kronor om man var under 26. Ett utmärkt arrangemang. Lite is i magen bara, till sist kom man alltid med.