Livet som följetong

IMG_1277Detta är en berättelse som får utveckla sig som den vill, med sidospår och utvikningar.

Sol och pannkaka får den heta eftersom webplatsen heter så och därför att det är just så livet ser ut.  Upp och ner, ner och upp.

För att man ska kunna läsa i rätt ordning så kommer början alltid att ligga högst upp – för att åstadkomma detta har jag manipulerat publiceringsdatumen. Dessa är alltså inte korrekta.

Nya inlägg kommer att dyka upp på ett oregelbundet och irrationellt sätt.

Nu ungdomar ska ni få höra.

 

 

Kapitel 1. Malmbanan

Trettio år senare skulle jag äntligen begripa varför valbiffen smakade så förbannat illa.

Om detta visste jag dock intet där jag satt på ett gungande tåg som, via en sorts hyllor monterade på bergväggarna, var på väg från Narvik till Kiruna, och vecklade upp paketet med smörgåsar som jag gjort på morgonen. Fyllskallen hade kommit med köttet kvällen före. Som någon sorts ursäkt, hade vi tänkt.

”Ät medan det är varmt”, hade han sagt, och nyfiket hade vi smakat på valköttet som låg tillsammans med kokt potatis i en brun sås. Det hade varit, om inte jättegott så i alla fall klart ätligt. Som en trådig gammal älg med tillskott av något okänt och mycket svartpeppar.

Jag spottade ut tuggan i smörgåspåsen och slängde alltihop i en papperskorg i korridoren. Rullade en cigg istället, norgeobligatoriet Tidemanns gula, tänkte det kunde ta bort den feta smaken ur käften. Jag drog ner fönstret och stod där och såg ut över fjordlandskapet och tänkte på hur Knall och jag några veckor tidigare hade stått i samma tåg och glott ut över samma fjordar, medan Per suttit längst inne mot bergväggen i ett fåfängt försöka att bilda motvikt. Vi hade hoppat upp och ner och flinat åt honom.

Killarna var kvar på Skrova, kämpande med volymerna i bergsformationerna, medan jag var på väg söderut för ett väntande sommarjobb inom långvården. Planen var denna: Jag skulle ta mig till flygplatsen i Kiruna, därstädes köpa en billig ungdomsbiljett till Arlanda för vidare färd till Småland där arbetsplatsen fanns. ”Hundralappen” kallades det. Man kunde flyga vart som helst på standbybiljett för hundra kronor om man var under 26. Ett utmärkt arrangemang. Gällde att ha lite is i magen bara, till sist dök det alltid upp en tom plats.

Kapitel 2. Ankomst

ön

Medförande stora skissblock, rullar med duk och skrin med oljefärger hade vi bytt från hurtigbåt  till lokalbåt i Svolvaer, tagit oss i land på den lilla ön och traskat efter vad som föreföll vara den enda vägen som fanns. Vi hade passerat en mataffär, ett litet postkontor, några bostadshus och fått syn på stugan vi hyrt. Stolphuset, ”rorbuen”. Det fanns många hus av den typen men det var denna som var vår, och den stod omgiven av tulpaner, utom på den sida som stack ut över vattnet, vilande på två stolpar.

Stugan hade två rum, ett sovrum och ett kök med soffa. Per och jag tog sovrummet.

”Fy fan”, sa Knall när han provade soffan, men snart låg han där och sov med sitt långa, änglalikt guldlockiga hår utspritt över en dammig kudde.

Jag satte igång att koka en höna som vi köpt i mataffären på väg från båten. En stor, plockad och urtagen höna med långa ben som stack upp ur grytan. Dyr som guld hade den varit, tanken var att den skulle räcka länge.

Vi plockade upp våra konstnärsprylar, han som hyrde ut var själv konstnär så det fanns ett staffli vi kunde turas om att använda. Det var Knall som kände ägaren och hade gjort upp det hela, han hade kommit in på konsthögskolan Forum i Malmö och fått nya kontakter. Jag kunde inte låta bli att fundera på om de hade träffat Knall innan de antog honom till skolan. Om han hade kommit in på skolan trots att han var den han var, eller därför att. ”Fy fan”, sa han när hönan kom på bordet. Per och jag kunde bara hålla med, trots att vi kokat den i timmar var den seg och torr.

Vi gick ut och såg oss omkring. Vattnet som kluckade under stugan var kristallklart. Himlen var blå som färgen i de oljefärgstuber som var märkta ”cerulean”. Vi var grannar med vad som föreföll vara någon sorts fiskerifabrik men på andra sidan vattnet såg vi höga berg. På klipporna stod ställningar fulla med torkad fisk som svajade i vinden.

Vi trodde vi var obemärkta där vi stod. Det tror man ju.

Men vi var observerade. Vi var synnerligen observerade på ön Skrova.

 

Kapitel 3. Folkhögskola

Skolan hette Lunnevad och hade rykte om sig att ha en bra konstlinje och ett välutrustat bildhus och jag hade bestämt mig att det var dags att inse att det var konst jag skulle hålla på med, samt att jag vid 20 ansåg mig ha varit singel och olycklig fruktansvärt länge och jag visste att bästa stället för att hitta en mysig snubbe var på en folkhögskola med internat.

Intervjuerna med de sökande, varav ett urval blivit kallade, skulle ske under en viss dag i april, på skolan som låg på slätten utanför Linköping, och jag hade redan dagen före köpt biljett till en tidig avgång som skulle ge mig gott om tid att hinna ut till skolan med en lokalbuss. Detta inköp av biljett hade skett på Centralstationen i Stockholm, och det hade föregåtts av noggranna studier av tidtabellen, vilken (detta måste berättas för att ni ungdomar ska förstå hur saker och ting funkade på den här tiden) utgjordes av ett tjockt häfte med mycket liten stil, där Sveriges samtliga tågavgångar fanns med.

Skit hände, jag kanske inte hörde väckarklockan, pendeln från Spånga där jag bodde i kollektivet ”Villa Vallerosa” kanske fick stopp. Jag minns inte, men hur det nu var så missade jag tåget.

Allting stod därmed och vägde.

Kanske skulle jag skita i folkhögskolan? Göra något annat? Jobba kvar i Birkastan och söka nästa år igen?

Jag satte mig på ett annat pendeltåg och åkte till Södertälje södra. Steg av, gick en bit – jag hade gjort det här förut och visste vart jag skulle – jag klättrade upp för en vägbank, tömde gruset ur skorna och ställde mig på motorvägspåfarten med utvinklad tumme.

Det gick trögt. Bilisterna var ovilliga att stanna på accelerationsrampen. Först fyra timmar senare stod jag i en telefonkiosk i Linköping och ringde ut till skolan.

”Tyvärr”, sade damen som svarade. Intervjuerna var över. Nej det var ingen idé att jag kom.

Kapitel 4. Ljusmålare

rorbu

Det knackade på dörren på rorbuen, och en kille steg in. En mörkhårig, rätt snygg typ. En norsk förstås – som utropade norska hälsningar och yttrade ord som inte alls lät som den begripliga norska man brukade höra på tv, detta var mer någon sorts grötig halvdanska. I handen hade han en besynnerlig koffert.

Vi lyckades göra lite kaffe som vi bjöd på och killen lät förstå att han hette Svein. Jag begrep något mer än Per och Knall och gjorde mitt bästa för att översätta. Vi frågade ut honom om ön, hur många som bodde där, vad folk gjorde och hur det var på vintern och han berättade om ensamheten och inskränktheten och kölden och sa att han var glad att vi kommit, att någon hade ringt hans fru – som förresten som var hans gamla skolfröken, sa han med ett flin – och berättat att det kommit turister till rorbuen. Att vi var ungt folk. Han hade kommit direkt han hört det. Han skulle ta oss med ut på fiske, han skulle visa oss de finaste snäckstränderna. Det var inte möjligen så att vi hade någon öl?

Vi skakade på huvudena, Svein ryckte på axlarna, öppnade sin koffert och lyfte ut ett dragspel.

”Viggen”, sa han. ”Den kan ni väl?”

Per och Knall som var musikaliska kretiner nekade, men jag kunde nynna låten. Svein nickade och spelade, vi stampade takten och kände oss som om vi var med i något foklivsprogram på tv helt plötsligt.

”Och så baklänges!” sa Svein, men där tappade han även mig.

När han spelat klart sa han ”Ha det, vi ses!” och gick.

Per och Knall tittade på mig. Hade han på riktigt sagt att han var gift med sin skolfröken? Killen kunde inte vara mer än tjugofem och hans fru måste vara nästan femtio?

”Ni räknar som ni har förstånd till”, sa jag.

Vi tittade på klockan. Den var halv två på natten, solen sken, det var förunderligt, vi hade trott att den var tio, halvelva kanske. Vi gick ut, följde vägen längs strandlinjen ut ur samhället. Bergen skimrade, alldeles nära. Per tog en torrfisk och skar loss strimlor som han och jag åt. Knall ville inte ha.

Vi satte oss på klipporna och gjorde våra första försök att rita av bergen. Att fånga de otroliga volymerna. Vi var Carl Wilhelmsson, vi var Kröyer, vi var ljusmålare och kolorister.

Kapitel 5. Knall

”Fisk”, resonerade jag och Per. ”Vad äter man på Lofoten om inte fisk?”

”Fy fan”, sa Knall, men vi hörde att han bara drev med sig själv.

Man hade inte, vid åsyn av Knall, gissat att han var den typen som var pipplig med mat. Snarare förutsatte man allätare med förkärlek för allt animaliskt när man såg hans tuffa hippie-bikerstil och den halvvilda glimten i hans ljusa ögon. Det var lätt att missa hans snällhet och originalitet. Konduktören på tåget från Stockholm hade definitivt gjort det. Han hade knappt släppt på Knall, trots att han medfört sovvagnsbiljett. Hade sagt något om att han inte ville ha knarkare på tåget. Knall hade varit mycket irriterad när Per och jag anslutit på stationen i Gävle – vid åsynen av oss, det vill säga Per som alltid var prydlig hade konduktören mer eller mindre gjort honnör och slagit ihop klackarna –Knall kunde inte ens minnas när han hade knarkat senast, sa han.

Jag hade känt honom i ett år, Per två, men han var fortfarande ett mysterium. Alldeles nyss hade vi fått reda på att han var bonnunge precis som vi. Uppvuxen bland de bördiga åkrarna på östgötaslätten. En av hans bröder hade tagit över gården.

”Bonnen”, sa Knall, på tjock östgötska och hes stämma, han hade haft något problem som gjort att han blivit opererad i halsen som barn, vilket hade resulterat i en alldeles speciell röst. ”Han är så jävla snååål.”

Vi tänkte oss inte att det skulle vara något problem att köpa lite fisk, men i matbutiken kammade vi noll. Det enda som fanns där var fiskpinnar i frysdisken. Vi fnös överlägset åt dessa och gick vidare till fiskerifabriken strax intill, där man genom några öppna portar kunde se mannar i gummistövlar hantera lådor av frigolit. Per och jag nalkades en av dem med vår förfrågan, Knall höll låg profil, ändå var det med en blick på honom och en snabbt bortvänd rygg som vår hemställan besvarades. Vi stod kvar en stund bland fiskfjällen på det våta golvet, och gick sedan därifrån i ett misslyckat försök till bibehållen värdighet – vi kunde höra roade skrockanden bakom oss.

Stående vid kajen, stirrande på de stora fiskarna som lojt simmade omkring djupt nere i vattnet förstod vi att här, här köpte man inte fisk. Man hämtade den.

Han hade varit inlagd på sjukhus länge när han var liten, Knall. Jag tänkte att det var sådant som kunde göra att man blev konstnär. Den där kombinationen av övergivenhet och överdriven uppmärksamhet.

Kapitel 6. Eld

Det fanns inga standbybiljetter från Kiruna på midsommaraftonen.

Kanske fanns det aldrig några standbybiljetter från Kiruna.

Jag gick omkring och tittade på den besynnerliga staden, så uppenbart nedploppad rakt i vildmarken.

Jag hade vid den här tiden en förmåga att besjäla platser. Att uppleva dem så intensivt att att jag blev övertygad om att de existerade endast för mig. Eller endast genom mig, genom mina sinnen, och det var i det tillståndet jag vandrade genom Kiruna i den ljusa natten. På avstånd hörde jag ljud som tydde på midsommarfirande, men det var åtta grader varmt och firandet försiggick inomhus. Centrum var fullt med mygg, inga människor syntes till men jag tände platsen med min eld. Trodde mig om att kunna suggerera fram ett sällskap som drog fram, på väg till en fantastisk fest i en av de stora trävillorna, och som skulle ta mig med på sagolika, norrländska äventyr.

Men inget sådant materialiserade sig och jag hittade till sist ett vandrarhem där jag på nåder fick en säng. Nästa dag lyckades jag köpa sittplats på ett tåg söderut. Tåget gick på eftermiddagen. Hela kvällen och hela natten satt jag där och såg landet passera förbi.

Enligt myten hade det varit lärarstrejk året innan jag började på folkhögskolan, varför intervjuerna med de sökande blivit inställda. Och Knall, som under flera år skickat sina teckningar av indianer – han var lite besatt av indianer – till olika skolor, hade då äntligen lyckats bli antagen.

Per och jag undrade hur det gick för honom på konsthögskolan men Knall var inte den som berättade saker. Vi kunde bara anta att det gick bra för han hade fått stipendium för att kunna utveckla sitt konstnärskap. Det hade han gjort genom att köpa en HD för pengarna.

Några dagar efter mitt misslyckade försök att komma på intervju ringde de och sa att mina arbetsprover var så bra att jag fick komma in på skolan utan intervju.

Om de inte gjort det hade jag suttit någon annanstans nu, och skrivit på en helt annan berättelse.

 

sudd

Kapitel 7. Torsk

fisk

Killen som hyrde ut stugan hade en båt som låg förtöjd vid en brygga en bit bort och denna gav vi oss av för att hämta. Vi ämnade fiska.

I huset hade vi funnit en motor vilken vi släpade med oss och lyckades montera på den stora, djupa träekan. Efter viss övertalning gick motorn igång och Per tog rodret för att styra oss från bryggan och ut mot djupare vatten. Per var uppvuxen vid en liten sjö i Dalarna, varför Knall och jag som kom från mera torrlagda trakter betraktade honom som auktoritet inom sjöfart.

Vi hade med oss fiskegrunkor som vi hittat i stugan; en sorts träspolar på vilka det satt fiskelina och krokar. Någon typ av pilk menade Per, och när vi kommit så långt ut att vi inte längre såg botten, stannade vi och släppte ner våra krokar till fiskarna vi såg simma omkring där nere. Vattnet var så klart att man kunde se fjällen på dem trots att de säkert var fem meter ner. Då och då studsade en solstråle mot en av dessa glittrande fiskar, bröts och blixtrade som ett spektrum genom vattnet.

Vi drog upp våra revar och fiskarna följde med. Efter bara en liten stund var vi tvungna att sluta för att inte få alldeles för mycket. Vi undrade vad det var för sort.

Med något som mest liknade en rosett knöt vi fast båten i en av stolparna som bar upp vår stuga, klättrade upp på trädäcket och gick in och stekte fisk. Per tittade i ett uppslagsverk som stod på en hylla och konstaterade att det var torsk vi hade fiskat.

Inte ens Knall kunde klaga på den fisken.

Vi drack varsin öl som vi köpt i matbutiken och gjorde upp planer på att nästa dag åka in till Svolvaer och försöka få tag på något starkare. Whisky tänkte vi, det passade bra vid havet. Solen gassade fast det var midnatt. Vi tänkte att vi skulle gå ut. Måla på natten, tänkte vi. Det hade varit coolt. Men vi var för mätta och för trötta. Jag var vaken på tredje dygnet och började känna mig lite yr i skallen.

Det bultade på dörren och vi hoppade till där vi satt och halvsov. Per gick för att öppna men innan han kom fram svängde dörren upp och en man klev objuden in i rummet. En vithårig man. Kort men muskulös. Gammal och väderbiten som efter ett långt liv till havs stod han där och synade oss.

”Hej”, sa Per och jag, som levde i tron att en norsk aldrig kunde ha några andra avsikter än goda. Knall, som tydligen visste bättre, sa ingenting

”Ni är svenskar”, sa mannen  föraktfullt, och jag kände flinet stelna i mitt ansikte.

”Joo”, sa vi.

Mannen stod tyst och glodde på oss, och jag visste vad han tänkte. Han tänkte på den där jävla Carl-Gustaf. Det var inte ens ett år sedan kungis hade upprört hela Norge med att ha synpunkter på att man klubbade ihjäl sälungar för pälsens skull, och ifrågasatt om Gro Harlem Brundtland verkligen kunde hantera ett helt land, när hon inte ens kunde sätta stopp för en sån sak?

”Bor ni i Stockholm?”

En varning i hans röst.

En varning som gav mig lust att säga att vi bodde i Skärblacka eller Åkers Styckebruk eller var fan som helst hellre än Stockholm. Men som detta inte vore sant – Per och jag bodde obestridligen i Stockholm – så pep jag ändå: ”Joo, det gör vi fast vi är inte därifr …”

”Är ni med i Greenpeace?”

Mannen tog ett steg framåt.

Knöt han händerna?

Och vi, i en kollektiv, lättad utandning: Greenpeace? Vi? Nej nej. Verkligen inte. Haha, Skulle aldrig komma på fråga! En sån idé!

”Nähänä. Inte det?

Vi fortsatte ivrigt att neka.

”Ni ska bara ha klart för er att det är jag som bestämmer på den här ön.”

Per och Knall fnyste till. Det är väl ett fritt land, hörde jag dem tänka.

Gubben höjde rösten och fnissningarna tvärdog.

”Och blir det nåt drit med er tre så får jag reda på det!”

Han gjorde ett kast med huvudet. Ett avfärdande eller en avskedsgest, det var svårt att säga, och utan yttra någon mer vände han runt, gick ut och stängde lugnt dörren efter sig.

På natten låg jag vaken och lyssnade på Pers och Knalls snarkningar. Jag steg upp och drog i de ljusa, tunna gardinerna för att stänga ute den jävla solen som sken rakt i ansiktet på mig, men det lät sig inte göras.

Kapitel 8. Tidvatten.

Knall, som hade varit ute på trädäcket och rökt en morgoncigg hade kommit in och berättat att vår båt låg på torra land och nu stod vi där och tittade ner på det som kvällen före hade varit en vattenyta med ett djup på minst en meter. Där stod nu den tunga träbåten bland tång och stenar. Betänkligt lutande, den bakre delen vilande på motorns propeller.

”Helvete” sa Per. ”Vi glömde tidvattnet!”

”Fy fan”, sa Knall. ”

”Propellern blir förstörd!” sa Per.

”Ser ni skiten?” sa Knall.

Förfärat tog vi in resultatet av våra respektive morgonansträngningar på den toalett som fanns i huset och som tydligen, utan att vi riktigt fattat det, tömde sig rakt ner i havet under stugan – eller som vid just detta tillfälle: Marken under densamma.

”Vi måste få ut båten i vattnet utan att skada motorn”, sa Per. ”Visst fanns det gummistövlar i stugan?”

En sak som vi lagt märke till under de dagar som gått sen vi anlänt till ön, var att vi var observerade av de lokala barnen. Sommarlovslediga och uppenbart uttråkade verkade några av dem ha ställt in siktet på oss främlingar. Vi kunde höra dem tassa och fnissa utanför stugan ibland om kvällarna, anade dem bakom buskarna och staketen när vi gick till affären.

Och nu. Precis när Per och Knall och jag iklädda regnbyxor och gummistövlar tagit oss ner till den blottlagda havsbottnen för att – klivande runt i vår egen skit – försöka baxa ut båten i vattnet, så kommer en eka full med ungjävlar glidande som från ingenstans och saktar in.

Stannar upp. Lägger sig på svaj precis där vattnet djupnar. Så nära som det överhuvudtaget går att komma.

Bara ligger där.

Med barnen storögt följande våra förehavanden.

Tysta. Liksom förstummade.

 

 

Kapitel 9. Till havs.

När vi till sist fått ut båten i vattnet och, under begrundande blickar från ungjävlarna,  fått av oss regnbyxorna och tömt stövlarna var alla tankar på att åka till stan och köpa sprit glömda. Nu skulle vi utforska den övärld av spetsiga bergstoppar som omgav oss, och Knall styrde oss ut från land, ut mot farled och öppet vatten. Jag satt i fören och spanade medan Per satt i aktern och såg nervös ut.

Han var alltid cool, Knall, men nu kunde man märka en viss irritation hos honom. Då och då vände han sig om och noterade att båten med de flytvästlösa gossarna var med. På behörigt avstånd, men aldrig långt bort.

”Ungjävlar” sa han och gav dem långfingret.

Barnen visade ingen reaktion. Det var det som var det värsta. Om de hade skrattat och skrikit oförskämdheter hade man kunnat ge igen med samma mynt, men inget sådant inträffade. Bara detta intensiva iakttagande av oss, som om vi varit en båt full med apor. Eller utomjordingar kanske.

En hurtigbåt, stor och snabb, kom farande. Vitt svall fräste i dess kölvatten och inte förrän i absolut sista sekund lade Knall om rodret så att vi mötte vågorna instället för att ligga längs med, vilket ofelbart hade fått vår båt att välta. Nu red vi istället, gällt skrikande, över bergen av vatten, för att under stänk och plask dunka ner på andra sidan precis i tid för att möta nästa våg.

Barnen satt oberörda i sin guppande eka.

”Nu kör vi ifrån dom jävlarna”, sa Knall. Han vred på gasen men barnen hängde med. Deras motor var väl så snabb som vår.

Nu var vi genomblöta men att vända hem igen hade varit att att låta barnen vinna. Vi rundande en udde och ännu en. Kom närmare de enorma bergen och fann mellan dem underbara dalgångar med övergivna, halvt bortvittrade hus som stack upp ur gröngula hav av blommande maskrosor. Nedanför husen låg glittrande vikar med turkosblått vatten och kritvit sand. Vi hade aldrig sett något så vackert.

 

maskros

 

Vi gled in i en vik och vadade i land. Tog upp händerna fulla av den vita sanden och konstaterade att det Svein sagt var sant: Sanden bestod verkligen enbart av pulvriserade snäckskal och skimrande pärlemor. Förundrade plockade vi sjöborreskelett och valben, medan kidsen i sin båt passade på att fika. Hade med sig både smörgås och mjölk, de små jävlarna, och när vi gått i land vågade de glida långt in i viken.

Det var nu som Knall fick ett utbrott. Fridsam man som han förvisso var hade han ett känsligt blodsocker och vi var alla mycket hungriga vid det här laget.

”Det va väl själve helvete”, skrek han åt ungarna och gjorde en rusning ut i vattnet för att, vem vet, dränka de små satarna kanske.

”Har ni inget annat å göre än å glo å glane?”

Kidsen stack lugnt ner årorna och rodde några tag. Knall stod till knäna i vattnet och hytte med nävarna, snubblade till och höll på att få ett dopp men lyckades svärande räta upp sig samtidigt som han lovade barnen att vrida nacken av dem den ena efter den andra om han mötte dem i land nån dag. Det verkade som om så de här små norskbarnen förstod östgötska, för i deras ansikten syntes för första gången några överlägsna små flin.

”Uschaan”, sa Knall när han kom vadande i land. ”Jag tror kuken ramlar av”, och jag tänkte på hur paradisiskt det hade varit här om det hade gått att bada. Hur tragiskt det var att det bara inte gick.

Följd av vår eskort for vi hemåt. Fick soppatorsk halvvägs

”Jag ror”, sa Knall och han rodde, på skummande ilska, så fören reste sig.

Vi förtöjde båten vid bryggan där vi hämtat den, det var djupare där.

Vissa misstag gör man bara en gång.

bom