Liten bit ur pågående manus

Det ska blir en ungdomsbok. Jonas som är ute och går med sin syrra är snart 16. Syrran är 14.

Jonas och mamma och Sara är på ICA och handlar. Dzunia har ringt och sagt att hon är sjuk och det gick inte att få tag på någon vikarie.

”Hon lät inte så jädra sjuk”, muttrar mamma.

”Vadå, tror du hon ljög nu också?” säger Jonas.

Mamma rycker på axlarna.

Sara är i sitt esse, hon gastar högt när de står i kö till kassan och snor en påse tuggummi som hänger på ett ställ. Jonas rycker det ur hennes hand och hänger tillbaks det. Hon vrålar.

Han väser i hennes öra:

”Tyst med dig!”

Det hjälper inte.

När de är på väg mot parkeringen bakom affären säger Jonas:

”Vad sjutton skulle hon med för?”

”Sara?” säger Jonas mamma tankspritt. ”Varför inte? Jag tror hon tycker det är kul att få komma ut lite.”

”Mm”, säger Jonas, och mamma stannar upp. Hon tittar på Jonas.

”Vadå, tycker du inte vi ska ta henne med på saker? Att hon bara ska sitta inne när hon är hemma?”

”Nä, nä”, säger Jonas. ”En utflykt till ICA gör säkert Saras dag. Visst.”

Hans mamma tittar förbryllat på honom och säger sen surt:

”Jaa, tänk för att jag tror att det kanske gör det!”

De kommer fram till bilen och lastar in kassarna, sen ska mamma iväg till frissan. De har bestämt att Jonas ska gå hem med Sara.

”Det kommer att regna”, säger Jonas.

”Bäst ni går då”, säger mamma.

Jonas suckar, tar tag i handtagen på rullstolen och börjar gå hemåt. Rullstolen är kontruerad så, att Sara kan styra den med en joystick, men man kan också koppla ur den så att den som puttar på styr. Det har Jonas gjort nu, men Sara är inte nöjd. Hon vickar på styrspaken och skriker ilsket när stolen inte går som hon vill.

”Sluta” säger Jonas. ”Vi kommer aldrig hem om du ska styra.”

Jonas suckar. Han önskar att han inte hade gått med på det här. Morsans fixa idéer om att Sara måste komma ut varje dag och att det alltid skulle vara han som ställde upp när det körde ihop sig … han är trött på det. Skittrött.

Nu har Sara i alla fall funnit sig i att bli körd, och hon sitter och plockar med ett armband med stora fuskdiamanter som hon har på sig. Hon hänger fram över bordet på rullisen och tittar på glittret, nästan som förhäxad av det.

De sneddar över torget, passerar fyllona som sitter på sin bänk, och på en betongmur på andra sidan torget ser han några från sin klass. Några tjejer. Vanna. Elin. Filippa.

Elin.

Jonas vill vända. Gå tillbaka, ta en annan väg hem. Men det är för sent, de har fått syn på honom.

Dessutom har Sara fått syn på dem.

”Ååhåå!” ropar hon. Jonas vet att det betyder hej!

Sara blir alltid glad av att träffa tonårstjejer.

”Tjena, Jonas”, säger Filippa när han passerar.

”Hej”, säger Jonas och fortsätter gå.

Han har alltid tyckt att Filippa är lite läskig. Sån där tuff, korkad, kaxig brud. Inte som Elin som är söt och smart. Jonas fattar inte vad hon gör med Vanna och Filippa, varför de är kompisar, men han antar att hon har några tjejskäl som inte han begriper.

Fast du är ju med Olle, det är ju lika knäppt, tänker han, lättad över att ha passerat tjejerna.

Sara vänder sig om i stolen och kikar tillbaka. Hon har lite ofrivilliga rörelser för sig, gungar fram och tillbaka och viftar med händerna, som för att säga Stopp och belägg! Nu stannar vi lite här va?

Och när Jonas fortsätter gå häver hon upp ett illvrål.

Sen hör han Filippa säga med hög röst: ”Hur fan kan han vara ute och dra på den där? Hon är så jävla äcklig!”

”Sssshhh!” säger Elin.

Och han vill gå vidare, låtsas som om han inte hört. Han vill inget hellre, men han kan inte. Han måste säga något. Så han stannar till, vänder sig om och säger ungefär det fjantigaste man kan säga i det läget:

”Äcklig kan du vara själv!”

Filippa hånskrattar, sen säger hon:

”Men seriöst. Jag fattar inte hur du står ut. Kolla på henne. Hon är ju fet också! Fy fan!”

”Men tyst!” säger Elin. ”Hon kan väl inte rå för att hon är sån där.”

Vanna sitter och bara dumglor.

Sara verkar nöjd med att de har stannat till. Hon rasslar med sitt armband. Som om hon vill visa upp det. Som om de här tjejerna var hennes kompisar.

”Äh, vadå, hon fattar ju inget”, säger Filippa.

Jonas känner hur all kraft rinner ur honom.

”Eller hur, Jonas”, envisas Filippa. ”Visst fattar hon ingenting?”

”Nä”, säger Jonas. ”Hon fattar inget.”

Han går. Sara tittar efter tjejerna. Sen tittar hon på honom. Han vägrar möta hennes blick. Hon vänder sig framåt. Alldeles stilla är hon nu. Efter en liten stund verkar det som om hon har somnat. Huvudet hänger.

Skönt, tänker Jonas.

En text och ett tack

OBSESSIV FLYGKATASTROF

 

Jag står i parken utanför dagiset och tittar på barnvampyrerna,

rätteligen deras fröken, men de snoriga små  monstrena kommer i vägen,

stjäl uppmärksamhet.

Deras fröken är säkert 22 år, snygg som fan och med PATOS.

Ingen liten blodsugare sätter sig på henne.

Hon och jag, tänker jag. Hon och jag i en kalvdans i skymningen.

Jag sätter mig på parkbänken med den bästa utsikten. Där sitter redan en kanalje.

Det gör mig lite aggressiv. Skulle man ge sig in i handgemäng? Ge kanaljen en sittopp?

En tjottablängare mellan lysmaskarna?

Jag glömmer min fridsamma natur.

Minns din fridsamma natur Vincent!

Låt inte det allmänna trycket, isobarerna and what have you.

Låt det inte komma åt dig.

Vaktmästarjobbet som du inte fick.

Vad hade jag gjort om jag fått det? Kan ju knappt byta en glödlampa.

All for the best. Nu ska de dricka saft. Utspätt blod utan tvekan.

Jag undrar vad hon heter.

 

Jag ser en svan, en tax, en daggmask.

Tänk om man haft en kikare.

Då hade dom ringt polisen.

Snuskgubbe? Jag? Hade jag sagt.

Men snälla konstapeln jag är bara arton år.

 

Elevunderlaget ökar explosionsartat.

De förökar sig som barockmöbler i bostadsrätterna.

Nu väller de till och med över staketet.

Ska gunga förstår man.

I däckgungorna här intill.

Där kommer hon. Varför stannar hon där borta.

Och varför kommer monstrena hit?

Varför passar hon dom inte?

Jag är inte rädd för barn.

Varför sitter du här och glor? säger en.

Stick, säger en annan.

De är marmorbeklädda bortbytingar.

Jag öppnar falluckan

och försvinner.

 

……………

Förklaring:

Jag letade efter något i en låda och hittade något annat. Den här prosadikten eller vad man ska kalla den. Jag blev glad att återse den.

Några gånger har jag fått komma på en sorts nordisk barnboksworkshops på skolan i Biskops-Arnö. Där fick vi en gång en uppgift som gick ut på att samla ord på papper, lägga papprena i en hög, ta ett slumpvis och sedan skriva något som innehöll de ord som fanns där. Papperet som jag fick innehöll fantastiska ord som var ganska mödosamt rivna ur tidningstexter och sedan fasttejpade huller om buller. Det var Stella Parland som samlat dem. Jag kände inte Stella, men jag vet att hon är borta nu. Vill ändå tacka för orden: OBSESSIV, KALVDANS, KANALJE, BAROCKMÖBLER, MARMORBEKLÄDDA, samt några till.

Pengar, pengar. Bibliotek.

Bibblan är ju världens bästa grej, det behöver vi inte orda om, men dessutom, för oss som på något sätt gör böcker, så innebär biblioteket också inkomster. Jag bara drar det lite snabbt eftersom jag tor att inte alla ver hur det funkar: Varje gång någon lånar en (svensk) bok så går 1.52 öre till upphovsmakarna, dvs författare, tecknare och fotografer, eller rättare sagt, runt 90 öre går direkt till dessa. Resten av pengarna går till författarfonden och delas ut som stipendier bland författarna (som de alla kallas i det här sammanhanget.) Just nu höjer man ersättningen, 2017 kommer det att vara 1 kr och 60 öre.

Det finns en nivå som man måste över för att få en utbetalning. 2000 lån tror jag att det är. Själv ligger jag på runt 30 000 utlån per år, vilket känns helt jädra fantastiskt. Men en sak som jag gärna skulle vilja, det vore att komma med på 200-listan. Det är min heta åstundan. Denna lista – som är SJUKT TUNGT DOMINERAD av barn- och ungdomsboksförfattare innehåller alltså de 200 mest utlånade upphovsmakarna på svenska bibliotek. Jag har ingen aning om hur långt jag har kvar för att komma upp där, ganska långt misstänker jag. MEN. Plötsligt slogs jag av en i sammanhanget tröstande tanke. Nämligen detta, att jag har massor med verk på bibblan som jag INTE får biblioteksersättning för – det vill säga helt säkert massor med utlån som är mina – ur min synvinkel – men inte ur ersättningsteknisk synvinkel, av den enkla anledningen att jag när jag har illustrerat dessa böcker har gjort det på arvodesbasis. Jag har alltså fått betalt en gång för alla och så är det bra med det. Vilket säkert kändes skönt för stunden, och säkert underlättade inköpet av ett eller annat begagnat, numera hädangånget, fordon, men som känns lite surt så här i efterhand.

Jag är emellertid inte bitter, för jag har blivit väl behandlad av det stipendiesystem som jag nämnde nyss.

DOCK finns det en gåtfull grej som jag skulle vilja utreda bättre, om jag kunde, och det är det här med hur utseendet på omslaget avgör om du räknas som upphovsmänniska eller ej. Det vill säga – om ditt namn inte står på omslaget med lika stora bokstäver som överiga upphovmakares – då räknas du inte som sådan och får ingen biblioteksersättning. Så kan det bli även om du HAR ett avtal där du räknas som innehavare av, säg, halva upphovsrätten. Helt enkelt därför att den som formgav omslaget inte hade koll! (Och inte du själv heller, uppenbarligen.)

Nå. Det jag ville komma fram till var, att om ALLT som jag har illustrerat hade kommit med i utlåningsstatistiken, så hade jag kanske hamnat på den där jädra listan. Å andra sidan helt säkert inte, därför att då skulle ju, i rättvisans namn, alla andra förfördelade illustratörers verk också räknas och och, ja. Hm.

Förövrigt har jag blivit refuserad och måste söka nytt förlag. Känns som att börja om från scratch … Å andra sidan har jag en ny bra grej på gång också. (Det som blivit refuserat är en bilderbok, det nya är en ungdomsbok.)

Hej & hå, som vi brukar säga.

boelmedram

 

Ångest

Alltså. Detta är löjligt. Jag är inte någon ångestfylld person. Lite gnällig så där i största allmänhet, särskilt här i bloggen – men ångestriden, nää.

Men så står jag inför en uppgift, en uppgift som jag drar mig för, som jag hatar … men intalar mig att det är väl inte så farligt, bara GÖR det. Och så sätter jag igång.

Med bokföringen.

Och det är SÅ LÖJLIGT. Jag har verkligen världens minsta firma. Detta är ingenting. Det är för bagatellartat för att nämna ens.

Men varför slår hjärtat så? Varför hettar kinderna, varför susar det i öronen?

Varför vill jag plötsligt kräkas? Jo, på riktigt, attacker av illamående.

Jag tittar på mina kvitton. Försöker tolka siffrorna på kontoutdraget, letar efter fakturorna och tänker på döden. Konstaterar att livet går mot sitt slut. Att det var inte så illa ändå men hade kunnat fått hålla på lite längre för all del. Fast jag är ju gammal nu. Gammal. Gammal och tom.

Och ingenting tjänade något till.

Vartenda år förvånas jag över styrkan i reaktionen.

(Ja, jag vet att man ska göra det här eländet varenda månad. Men då skulle jag ha den här ångesten varje månad istället för en gång om året.)

(Å andra sidan … om jag gjorde det lite mer regelbundet skulle jag nog inte lyckas glömma bort exakt hela processen mellan gångerna?)

Just nu skolkar jag från jobbet för att skriva det här inlägget.

Det ger också ångest. Just nu alltså två lägen att välja mellan: Inte bokföra-ångesten och bokföra-ångesten.

Försöker tänka: Men tänk sen, när det är gjort, så skönt det ska bli. Vilken frid, vilken lycka!

Men så är det inte, för när allt är gjort, verifikationerna sitter på plats i pärmen och alla posterna är bokade i programmet, då kommer jag att veta att det är dåligt gjort.

En patetisk insats av en sifferidiot som alltid har varit en sifferidiot och som fick reda på det första terminen i första klass och därefter fick det bekräftat under varenda mattelektion de följande tio åren.

Det är det. Det är den.

Skolångesten.

Och man trodde man var vuxen.

papper

Göra om och göra rätt

Det får man sällan (aldrig) tillfälle till i den här branschen.

Och apropå detta så tänker jag på jakt.

Såhär: jag kommer från en gård där det finns lite skog, alltså jaktmark. Men min farsa har aldrig jagat, inte heller min mamma, jag eller mina syskon. Inte farfar heller vad jag vet. Nu bor jag dessutom i Dalarna på en gård med skog och varken min man eller mina barn är det minsta intresserade av det här med jakt.

Och så två grejer.

1: Jag är i egenskap av kulturtant behäftad med vissa fördomar gentemot jakt.

2: Jag är i egenskap av kulturtant misstänkt för att härbärgera mycket mera omfattande fördomar än jag faktiskt gör gentemot jakt.

Nå, det sista kan man väl strunta i, men det första … där fanns det något. Något som skavde. Något som kunde åtgärdas enligt principen ”om du hyser fördomar mot, känner dig vilsen inför eller ogillar något utan att veta varför – skriv en bok om det”.

Det vill säga lär dig saker om det. Du kommer garanterat att växa. (Om du är intresserad av det.) (Rådande trend verkar gå tvärtemot denna princip: Erfar du fördomar mot något – bit fast i din okunskap med näbbar och klor – odla dumheten, sätt heder i att bevara din inskränkta världsbild så intakt som möjligt.) (Sidospår, sorry.)

Nå. Jag skrev en bok, en lättläst bok för ungdomar och den blev så himla bra, bortsett från några små saker:

Jag gjorde ett alldeles för snällt, målat omslag.

Och illustrationer.

När det skulle ha varit ett fartigt, spänningsladdat fotobaserat omslag och inga illustrationer.

Men å, så bra den är. Den får in så vansinnigt mycket liv och död, och att vara tjej eller kille, och kärlek. Och etik. Och ansvar. Att faktiskt ta ansvar för det man gör. Och för det man tycker.

Och så slutet. Mitt bästa slut. Så sorglyckligt att man bara smäller av.

juniaomslag20100604

(Och om jag får säga vad jag tycker, så tycker jag att jakt är kultur. Och att viltkött är det absolut mest etiskt korrekta man överhuvudtaget kan äta. Och att vi absolut ska ha en rovdjursstam men samtidigt värna stenhårt om jakten.)

(Så jag är rätt sur för att aldrig något viltkött kommer vår väg.)

 

Det stora tygprojektet

Idag var det målgång för årets stora projekt – vilket kan få det att låta som om jag har stora projekt varje år – så är inte fallet. Men i år blev jag utvald att få göra 120 konstverk som skulle delas ut till alla medlemmar i  Ludvika kommuns konstklubb.

Hundratjugo konstverk!

Och det enda jag ville var att göra ett tyg. Det var nämligen så att Per, som alltid håller på att försöka ordna grejer på sin gamla Hudson -54, hade tagit hem en folder från företaget Spoonflower i USA, och denna folder, komplett med tygprover i olika kvalitéer, lämnade mig ingen ro.

hudson

Jag skulle göra ett tyg! Rena bucketlistgrejen ju!

Och så skulle jag göra små, fina, fyrkantiga tavlor där tyget skulle spännas upp och det skulle vara GREJER på tyget. Blandade saker. Random prylar.

Så jag satte igång att teckna, och scanna, och photoshoppa färgläggning och dra upp och ner och flytta hit och dit, och så fixade jag nån sorts mönsterrapport så att motivet skulle gå i ett på tyget. Och till sist, med svettiga fingrar och bultande hjärta, laddade jag upp mitt motiv till Spoonflower, Durham, North Carolina, och beställde tjugo meter.

(Gah.)

Det tog nog två månader. Sen kom  det en gigantisk rulle. Med detta.

tyget

!!

Massa konstiga saker alltså. Och det var såhär, att jag ville blanda högt och lågt, fint och fult, stort och litet. I någon sorts anda av … fördomsfrihet. Att visst kan en bulle snacka med en motorpackning. Eller en stor ekoxe med en fänkål eller en kaviarmacka. Plus att jag gillar sånt här organiserat kaos. Och det kändes roligt att göra ett verk som bestod av bilder som är en sorts illustrationer.

bildvagg

Så långt den lätta biten.

Den svåra biten var att bestämma vilken sorts list jag skulle göra ramarna av, och räkna ut hur stora ramarna skulle vara för att jag i den dimensionen skulle få ut fyra tavlor i bredd. Detta är avancerad matte för mig! Men jag lyckades! Och fick lite hjälp att såga listerna. Men jag har satt ihop alla ramarna och klippt och skurit och stiftat tyg till förbannelse … eller inte. Egentligen var det rätt skönt att ha ett sånt där praktiskt beting.

ramar

Det gick åt nästan 10 000 stift.

tavlo1

Och så här blev det.

Faktiskt: PRECIS så som jag hade tänkt mig. Idén var att få ut så många olika tavlor som möjligt från samma mönster. Så att var och en som fick en tavla skulle få en känsla av att just deras bild var unik.

tavlor2

hylla

alla

Och nu är de utdelade!

val

Och har orsakat en hel del beslutsvånda!

lapp