Kapitel 4. Ljusmålare

rorbu

Det knackade på dörren på rorbuen, och en kille steg in. En mörkhårig, rätt snygg typ. En norsk förstås – som utropade norska hälsningar och yttrade ord som inte alls lät som den begripliga norska man brukade höra på tv, detta var mer någon sorts grötig halvdanska. I handen hade han en besynnerlig koffert.

Vi lyckades göra lite kaffe som vi bjöd på och killen lät förstå att han hette Svein. Jag begrep något mer än Per och Knall och gjorde mitt bästa för att översätta. Vi frågade ut honom om ön, hur många som bodde där, vad folk gjorde och hur det var på vintern och han berättade om ensamheten och inskränktheten och kölden och sa att han var glad att vi kommit, att någon hade ringt hans fru – som förresten som var hans gamla skolfröken, sa han med ett flin – och berättat att det kommit turister till rorbuen. Att vi var ungt folk. Han hade kommit direkt han hört det. Han skulle ta oss med ut på fiske, han skulle visa oss de finaste snäckstränderna. Det var inte möjligen så att vi hade någon öl?

Vi skakade på huvudena, Svein ryckte på axlarna, öppnade sin koffert och lyfte ut ett dragspel.

”Viggen”, sa han. ”Den kan ni väl?”

Per och Knall som var musikaliska kretiner nekade, men jag kunde nynna låten. Svein nickade och spelade, vi stampade takten och kände oss som om vi var med i något foklivsprogram på tv helt plötsligt.

”Och så baklänges!” sa Svein och spelade så det dammade i stugan. Därefter sa han ”Ha det, vi ses!” och gick.

Per och Knall tittade på mig. Hade han på riktigt sagt att han var gift med sin skolfröken? Killen kunde inte vara mer än tjugofem och hans fru måste vara nästan femtio?

”Ni räknar som ni har förstånd till”, sa jag.

Vi tittade på klockan. Den var halv två på natten, solen sken, det var förunderligt, vi hade trott att den var tio, halvelva kanske. Vi gick ut, följde vägen längs strandlinjen ut ur samhället. Bergen skimrade, alldeles nära. Per tog en torrfisk och skar loss strimlor som han och jag åt. Knall ville inte ha.

Vi satte oss på klipporna och gjorde våra första försök att rita av bergen. Att fånga de otroliga volymerna. Vi var Carl Wilhelmsson, vi var Kröyer, vi var ljusmålare och kolorister.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s