Skolan hette Lunnevad och hade rykte om sig att ha en bra konstlinje och ett välutrustat bildhus och jag hade bestämt mig att det var dags att inse att det var konst jag skulle hålla på med, samt att jag vid 20 ansåg mig ha varit singel och olycklig fruktansvärt länge och jag visste att bästa stället för att hitta en mysig snubbe var på en folkhögskola med internat.

Intervjuerna med de sökande, varav ett urval blivit kallade, skulle ske under en viss dag i april, på skolan som låg på slätten utanför Linköping, och jag hade redan dagen före köpt biljett till en tidig avgång som skulle ge mig gott om tid att hinna ut till skolan med en lokalbuss. Detta inköp av biljett hade skett på Centralstationen i Stockholm, och det hade föregåtts av noggranna studier av tidtabellen, vilken (detta måste berättas för att ni ungdomar ska förstå hur saker och ting funkade på den här tiden) utgjordes av ett tjockt häfte med mycket liten stil, där Sveriges samtliga tågavgångar fanns med.

Skit hände, jag kanske inte hörde väckarklockan, pendeln från Spånga där jag bodde i kollektivet ”Villa Vallerosa” kanske fick stopp. Jag minns inte, men hur det nu var så missade jag tåget.

Allting stod därmed och vägde.

Kanske skulle jag skita i folkhögskolan? Göra något annat? Jobba kvar i Birkastan och söka nästa år igen?

Jag satte mig på ett annat pendeltåg och åkte till Södertälje södra. Steg av, gick en bit – jag hade gjort det här förut och visste vart jag skulle – jag klättrade upp för en vägbank, tömde gruset ur skorna och ställde mig på motorvägspåfarten med utvinklad tumme.

Det gick trögt. Bilisterna var ovilliga att stanna på accelerationsrampen. Först fyra timmar senare stod jag i en telefonkiosk i Linköping och ringde ut till skolan.

”Tyvärr”, sade damen som svarade. Intervjuerna var över. Nej det var ingen idé att jag kom.