Hittade manus och illustrationer till en bilderbok, ”Tyra och myra” som jag gjorde för några år sedan och som jag och Maria Norgren senare gjorde om till en barnteaterföreställning till förskolan.

Den här är ju rätt bra, tänkte jag. Undrar om jag skickade den till förlagen eller om jag inte tyckte den var färdig nog?

Det spratt till i kroppen av lust att jobba vidare med den.

Gick till hyllan och tog fram min refuseringspärm. Jo, jag har en sådan.

Tyra och Myra var refuserad av alla mina gamla förlag plus ett antal som jag aldrig haft kontakt med.

Titeln på den här bloggen ”Sol och pannkaka kändes plötsligt relevant. Lusten att jobba igenom boken på nytt försvann. Men inte helt ändå för jag gav ju ut ”Grön” på eget förlag och den gick hur bra som helst, fick en 4 (av 5) hos Bibliotekstjänst och sålde över 200 ex till biblioteken (låter kanske futtigt men det är superbra för en egenutgivning). Så jag ska nog ta tag i denna och göra samma grej igen.

Och nu. På allmän begäran (not) kommer här ännu ett rafflande dagboksutsnitt:

22 oktober 1984

Jag fick för mig att färga håret svart. Ville bli dramatiskt vacker. Ville tvinga Kaj att se på mig.

Jag blandade ihop de två komponenterna i flaskan som följde med, stod inne i mitt och Lous gemensamma badrum och grejade. Lou kom in och stod och tittade på och påpekade vilka ställen jag missat. Sen var jag klar och då såg både Lou och jag att hälften av färgen var kvar i flaskan och Lou sa att det räckte ju till henne också. Hon ville ha svart hår hon med! Men då blev jag sur för vafasen, jag gjorde ju detta för att JAG skulle få synas lite. Det var ju bara det det handlade om. Att få en reaktion (av Kaj) och om vi båda skulle komma svartfärgade till frukosten nästa dag, då skulle ju effekten utebli eller det skulle till och med bli löjligt. Så jag sa NEJ och stod och sprutade ut all färgen i toan och Lou blev sur men det sket jag i.

På kvällen kom några av Lous stockholmkompisar för att kolla in var i världen hon hade gömt sig. Och samtidigt for Jonni iväg till Stockholm för att knarka. IDIOT. Vi försökte stoppa honom men det gick inte. Lou grät som fan. Hon tror hon är kär i Jonni.

Men nu var ju Norris och Nicke och hälsade på så vi fick ju rycka upp oss. De hade med massor med vin och det blev mycket kloka diskussioner men det enda jag minns är hur jag om och om igen sa: Jag kan inte avfärda er!

Med det menade jag att de var kloka och äkta. Och att jag hade bestämt mig för att försöka hålla distans. Att inte bli så där full av jävla beundran som jag blir när jag träffar smarta, roliga (stockholms-medelklass) människor. Men att jag inte ALLS kunde hålla den där (lite hånfulla) distansen.

För det är faktiskt jobbigt, det där att om och om bli sådär tillintetgjord av allt dom kan och läst och hur begåvade och roliga dom är …

Jag hade velat se dom som stereotyper utan originella tankar men det gick inte. Och jag blev full och liten och tjatade om detta, att jag inte kunde avfärda dem.

DUMT.

Men kul.

Kaj var inne i huset Almen hela kvällen. Han sa inget om mitt hår när vi sen sågs. Det blev förresten inte svart, det blev lila.

Jag tänker på fyrtioårsåldern. Det är en rätt underlig tid i livet. En del är helt unga fortfarande vid 40, andra har redan börjat tanta- och gubba till sig. Själv tyckte jag nog att jag var halvung då – ända tills kroppen började bete sig lite konstigt. Som när jag var ute och tokgick med stavar för att gå ner i vikt – och upplevde att högerbenet liksom inte hängde med. (Gåendet hade ingen som helst effekt på vikten men kondisen blev bra).

Jobbmässigt flöt det på, jag hade fått kontrakt på bilderboken ”Kraken” på förlaget Opal och hade ateljé på stan i Ludvika.

Men det var något med handstilen också; det jag skrev kladdigt, osäkert och smått.

Jag gick till vårdcentralen, fick en remiss till neurologen, där jag mer eller mindre skuttade in, glad över att få veta vad problemet var och få det fixat. Nerv i kläm eller dylikt, tänkte jag mig. Karpatertunnelsyndrom måhända.

Fick skriva på en lapp. Doktorn bad en kollega komma in. De tittade på lappen och sa att jag hade Parkinsons sjukdom. De var ganska säkra men det skulle visa sig med medicinen de skrev ut. Om den hjälpte mot symptomen så var diagnosen klar.

Jag hulkgrät i en minut, gick till Apoteket, fick ut en burk, tog en tablett. Gick omkring inne på Kupolen och tittade i affärerna och kände att symptomen försvann. Benet släpade inte längre efter som på en odöd. Shoppade lakan på Hemtex och ringde Per. Vi sa inte så mycket om diagnosen, för vad skulle man säga?

Sen ägnade jag de närmsta 13-14 åren med att inte tänka på sjukdomen. Det vill säga, jag tog tabletter, fler och fler. Men jag lät inte åkomman påverka mitt sinne. Såg det knappt som en sjukdom ens. Mer ett irritationsmoment. För detta var ingenting man dog av och mitt jag var opåverkat. Det är bara kroppen, tänkte jag. Det kan jag hantera.

Och kanske kan det botas? Med stamceller eller nåt.

Jag tror det tåget har gått för mig nu när jag är 61, men jag tänker på det ibland och skrattar åt min egen dumhet för jag tror verkligen att om jag skulle bli botad, då skulle jag bli fyrtiofem igen. Vilket på sitt sätt vore fantastiskt men samtidigt inte är något jag skulle vilja. Jag vill inte vara utan de erfarenheter jag har, och jag vill heller inte vara utan den kännedom om mig själv jag fått genom att inte vara helt frisk. Det låter kanske tillkämpat men är sant ändå.

Inte heller ville jag vara nitton igen. För att lite snyggt komma in på dagboken och den dramatik som skildras där.

10 sept 1984

Det hade varit lite väl mycket festande på internatet, det är ju egentligen nolltolerans med tanke på missbrukarna, så vi bestämde oss för att ha ett alkoholfritt party.

Trots detta försökte Lou och jag, vid förberedelserna, att supa oss fulla på cider och lättöl. Ingen succé.

Lyckad fest ändå, vi sjöng och dansade. Stämningen var god.

Kajs rum hade utsetts till ”ångestrum” och så klart hamnade jag och Kaj där och låg och pratade och det låg något i luften eller om det bara var jag som var desperat. Jag får så mycket signaler från Kaj. Så många ögonkast och leenden och hemlisar att jag ibland tänker att han måste ju bara vara kär i mig. Detta är ju rubbat annars. Men det enda som hände var att vi slog varandra med kuddarna (jag slog mest).

Fyfan för att vara kär. Det är nedbrytande.

Sen gick vi till dagrummet där resten av folket satt och var upprymda som pingstvänner berusade på vatten och det gjordes en ”lär känna dem från de andra husen-runda”, då alla berättade lite om sig själva.

Jag och Ainbusk- Marie är de enda bonnungarna på plejset.

Så vi bondade (haha) lite över det.

När alla andra har slutat blogga kanske det är dags att börja?

Ja, jo, jag har skrivit saker förr i den här bloggen men aldrig som någon daglig grej. Nu tänker jag mig det som en rutin. Rättar snabbt mig själv: det är inte läge för rutiner. Så här långt in i levandet. Har aldrig varit bra på det men nu är det går det inte alls, pga zombie.

Zombien gör det omöjligt att bestämma en daglig tidpunkt. För den tar över mig när jag minst anar det. Förlamar min kropp. Gör händerna fumliga och svaga.

Den gör att jag måste prioritera. Hushålla med dygnets aktiva timmar. Städa köksbänken? Åka och handla mat? Träna?

Göra något kreativt?

Men zombier är till för att bekämpas och jag ska göra det genom att skriva på mitt sätt, mina grejer om nu och då. Jag ska inte tänka ”bok”. Jag har en miljon påbörjade böcker i datorn. Många baserade på de dagböcker jag ihärdigt förde från det att jag var 16, fram till kanske 21. Ur dessa tänker jag stjäla, hejdlöst.

Jag ska skriva om det jag kommer att tänka på när jag sysslar med annat. Och allt ska vara sant, precis som det hände.

Som detta: Åttiotalsnaivitet. Skulle man kunna kalla det:

Det hände en gång på en nyårsmiddag här i Ludvika, att det kom att talas om Sörmland. Mannen mitt emot mig ägde ett ställe där nere. Inte så långt ifrån den folkhögskola där jag tillbringade ett läsår under ganska tidigt åttiotal då jag var som en nykläckt kyckling. Helt utan självkänsla eller självförtroende. I ohygglig grad i behov av bekräftelse.

Det må ha varit åttiotal men på denna skola levde 60- och 70-talen kvar, främst förmedlade av de lärare som upplevt den tiden, det vill säga fyrtiotalister. (Ska sägas att hela samhället i någon mån befann sig i denna baksmälla. Själv var jag bara ute efter att äntligen få komma till ett ställe där man utövade kreativitet). Men det var något med den där skolan, något jag reagerat på först långt senare – och det var något jag försökte komma ihåg. Namnet på några institutioner från vilka skolan tog emot personer som behövde läsa ikapp, vistas bland folk, slussas tillbaka in i samhället.

Mannen med egendom i Sörmland glodde skeptiskt på mig då jag berättade om hur jag som naiv nittonårig brutta placerats i samma bostadshus som ett antal tunga narkomaner och dömda våldsbrottslingar.

”Du menar väl inte Vallmotorp?”, sa han. ”Och Karsudden?

”Jo”, hojtade jag. ”De ställena var det!”

Mannen skakade på huvudet och jag berättade att det var bland dessa personer jag och min omedelbara bästis Lou valt våra kompisar och kärleksobjekt.

Jag valde Kaj från Värmland. Som var vacker som Jim Morrison och den allrasom mjukaste dialekten. Jag trodde att jag ville att han skulle älska mig men det enda jag egentligen ville var att han skulle rakt in i mig och göra mig verklig. Få mig att finnas. Precis så som små barn behöver den vuxnes blick för att försäkra sig om sin existens. Ständigt dessa desperata rop: Titta på mig! Mamma! Pappa! Ser ni mig? Här är jag ! Här!

Det var där jag befann mig. När jag var nitton år.

”Lou, Kaj, Jonni och jag satt om kvällarna kring lägerelden och berättade om oss själva och våra liv och erfarenheter.

Men det jag tänkte på, när jag satt där, det var alla saker som jag aldrig gjort. Fåniga, banala saker, vilka ändå på något sätt kändes avgörande. Jag rabblade saker i huvudet: Aldrig paddlat kajak eller kanot eller framfört något annat jävla flytetyg. Aldrig fjällvandrat, åkt slalom eller varit på någon som helst typ av semester. Aldrig spelat pingis, basket, fotboll eller haft någon sport att träna. Aldrig spelat krocket, kastat frisbee eller spelat minigolf. Aldrig spelat kort! Pappa hade en princip mot kortspel så kortlekar förekom aldrig i vårt hus. Inte ägde varken jag eller mina syskon några hockeyklubbor eller miniskidor eller praktiska ryggsäckar. Aldrig hade jag badat i en pool, aldrig varit i Stockholm. Aldrig hade vi grillat korv eller gjort några utflykter eller några som helst familjeaktiviteter.

Listan växte oavbrutet och redan någon av de första dagarna tog jag ett beslut.

Jag bestämde mig för att lägga allt detta bakom mig. Jag skulle börja på ny kula, Och denna kula var normal.

Jag helt enkelt bestämde mig för att inte ha haft en underlig uppväxt. Tänkte inte låtsas om att den gjort mig knäpp och ledsen.

Jag såg det som en strategi, den enda möjliga vägen för att lyckas göra en människa av mig själv. Enda sättet att inte bli bitter.

Jag skapade mig en mental bild där jag hade skrivit ner listan över saker jag aldrig gjort, och såg för mig hur jag kastade den på elden.

Sen gjorde jag ytterligare en mental lista, bestående av sån skit som faktiskt hade hänt, och den gick samma väg.”