När alla andra har slutat blogga kanske det är dags att börja?

Ja, jo, jag har skrivit saker förr i den här bloggen men aldrig som någon daglig grej. Nu tänker jag mig det som en rutin. Rättar snabbt mig själv: det är inte läge för rutiner. Så här långt in i levandet. Har aldrig varit bra på det men nu är det går det inte alls, pga zombie.

Zombien gör det omöjligt att bestämma en daglig tidpunkt. För den tar över mig när jag minst anar det. Förlamar min kropp. Gör händerna fumliga och svaga.

Den gör att jag måste prioritera. Hushålla med dygnets aktiva timmar. Städa köksbänken? Åka och handla mat? Träna?

Göra något kreativt?

Men zombier är till för att bekämpas och jag ska göra det genom att skriva på mitt sätt, mina grejer om nu och då. Jag ska inte tänka ”bok”. Jag har en miljon påbörjade böcker i datorn. Många baserade på de dagböcker jag ihärdigt förde från det att jag var 16, fram till kanske 21. Ur dessa tänker jag stjäla, hejdlöst.

Jag ska skriva om det jag kommer att tänka på när jag sysslar med annat. Och allt ska vara sant, precis som det hände.

Som detta: Åttiotalsnaivitet. Skulle man kunna kalla det:

Det hände en gång på en nyårsmiddag här i Ludvika, att det kom att talas om Sörmland. Mannen mitt emot mig ägde ett ställe där nere. Inte så långt ifrån den folkhögskola där jag tillbringade ett läsår under ganska tidigt åttiotal då jag var som en nykläckt kyckling. Helt utan självkänsla eller självförtroende. I ohygglig grad i behov av bekräftelse.

Det må ha varit åttiotal men på denna skola levde 60- och 70-talen kvar, främst förmedlade av de lärare som upplevt den tiden, det vill säga fyrtiotalister. (Ska sägas att hela samhället i någon mån befann sig i denna baksmälla. Själv var jag bara ute efter att äntligen få komma till ett ställe där man utövade kreativitet). Men det var något med den där skolan, något jag reagerat på först långt senare – och det var något jag försökte komma ihåg. Namnet på några institutioner från vilka skolan tog emot personer som behövde läsa ikapp, vistas bland folk, slussas tillbaka in i samhället.

Mannen med egendom i Sörmland glodde skeptiskt på mig då jag berättade om hur jag som naiv nittonårig brutta placerats i samma bostadshus som ett antal tunga narkomaner och dömda våldsbrottslingar.

”Du menar väl inte Vallmotorp?”, sa han. ”Och Karsudden?

”Jo”, hojtade jag. ”De ställena var det!”

Mannen skakade på huvudet och jag berättade att det var bland dessa personer jag och min omedelbara bästis Lou valt våra kompisar och kärleksobjekt.

Jag valde Kaj från Värmland. Som var vacker som Jim Morrison och den allrasom mjukaste dialekten. Jag trodde att jag ville att han skulle älska mig men det enda jag egentligen ville var att han skulle rakt in i mig och göra mig verklig. Få mig att finnas. Precis så som små barn behöver den vuxnes blick för att försäkra sig om sin existens. Ständigt dessa desperata rop: Titta på mig! Mamma! Pappa! Ser ni mig? Här är jag ! Här!

Det var där jag befann mig. När jag var nitton år.

”Lou, Kaj, Jonni och jag satt om kvällarna kring lägerelden och berättade om oss själva och våra liv och erfarenheter.

Men det jag tänkte på, när jag satt där, det var alla saker som jag aldrig gjort. Fåniga, banala saker, vilka ändå på något sätt kändes avgörande. Jag rabblade saker i huvudet: Aldrig paddlat kajak eller kanot eller framfört något annat jävla flytetyg. Aldrig fjällvandrat, åkt slalom eller varit på någon som helst typ av semester. Aldrig spelat pingis, basket, fotboll eller haft någon sport att träna. Aldrig spelat krocket, kastat frisbee eller spelat minigolf. Aldrig spelat kort! Pappa hade en princip mot kortspel så kortlekar förekom aldrig i vårt hus. Inte ägde varken jag eller mina syskon några hockeyklubbor eller miniskidor eller praktiska ryggsäckar. Aldrig hade jag badat i en pool, aldrig varit i Stockholm. Aldrig hade vi grillat korv eller gjort några utflykter eller några som helst familjeaktiviteter.

Listan växte oavbrutet och redan någon av de första dagarna tog jag ett beslut.

Jag bestämde mig för att lägga allt detta bakom mig. Jag skulle börja på ny kula, Och denna kula var normal.

Jag helt enkelt bestämde mig för att inte ha haft en underlig uppväxt. Tänkte inte låtsas om att den gjort mig knäpp och ledsen.

Jag såg det som en strategi, den enda möjliga vägen för att lyckas göra en människa av mig själv. Enda sättet att inte bli bitter.

Jag skapade mig en mental bild där jag hade skrivit ner listan över saker jag aldrig gjort, och såg för mig hur jag kastade den på elden.

Sen gjorde jag ytterligare en mental lista, bestående av sån skit som faktiskt hade hänt, och den gick samma väg.”