Jag tänker på fyrtioårsåldern. Det är en rätt underlig tid i livet. En del är helt unga fortfarande vid 40, andra har redan börjat tanta- och gubba till sig. Själv tyckte jag nog att jag var halvung då – ända tills kroppen började bete sig lite konstigt. Som när jag var ute och tokgick med stavar för att gå ner i vikt – och upplevde att högerbenet liksom inte hängde med. (Gåendet hade ingen som helst effekt på vikten men kondisen blev bra).

Jobbmässigt flöt det på, jag hade fått kontrakt på bilderboken ”Kraken” på förlaget Opal och hade ateljé på stan i Ludvika.

Men det var något med handstilen också; det jag skrev kladdigt, osäkert och smått.

Jag gick till vårdcentralen, fick en remiss till neurologen, där jag mer eller mindre skuttade in, glad över att få veta vad problemet var och få det fixat. Nerv i kläm eller dylikt, tänkte jag mig. Karpatertunnelsyndrom måhända.

Fick skriva på en lapp. Doktorn bad en kollega komma in. De tittade på lappen och sa att jag hade Parkinsons sjukdom. De var ganska säkra men det skulle visa sig med medicinen de skrev ut. Om den hjälpte mot symptomen så var diagnosen klar.

Jag hulkgrät i en minut, gick till Apoteket, fick ut en burk, tog en tablett. Gick omkring inne på Kupolen och tittade i affärerna och kände att symptomen försvann. Benet släpade inte längre efter som på en odöd. Shoppade lakan på Hemtex och ringde Per. Vi sa inte så mycket om diagnosen, för vad skulle man säga?

Sen ägnade jag de närmsta 13-14 åren med att inte tänka på sjukdomen. Det vill säga, jag tog tabletter, fler och fler. Men jag lät inte åkomman påverka mitt sinne. Såg det knappt som en sjukdom ens. Mer ett irritationsmoment. För detta var ingenting man dog av och mitt jag var opåverkat. Det är bara kroppen, tänkte jag. Det kan jag hantera.

Och kanske kan det botas? Med stamceller eller nåt.

Jag tror det tåget har gått för mig nu när jag är 61, men jag tänker på det ibland och skrattar åt min egen dumhet för jag tror verkligen att om jag skulle bli botad, då skulle jag bli fyrtiofem igen. Vilket på sitt sätt vore fantastiskt men samtidigt inte är något jag skulle vilja. Jag vill inte vara utan de erfarenheter jag har, och jag vill heller inte vara utan den kännedom om mig själv jag fått genom att inte vara helt frisk. Det låter kanske tillkämpat men är sant ändå.

Inte heller ville jag vara nitton igen. För att lite snyggt komma in på dagboken och den dramatik som skildras där.

10 sept 1984

Det hade varit lite väl mycket festande på internatet, det är ju egentligen nolltolerans med tanke på missbrukarna, så vi bestämde oss för att ha ett alkoholfritt party.

Trots detta försökte Lou och jag, vid förberedelserna, att supa oss fulla på cider och lättöl. Ingen succé.

Lyckad fest ändå, vi sjöng och dansade. Stämningen var god.

Kajs rum hade utsetts till ”ångestrum” och så klart hamnade jag och Kaj där och låg och pratade och det låg något i luften eller om det bara var jag som var desperat. Jag får så mycket signaler från Kaj. Så många ögonkast och leenden och hemlisar att jag ibland tänker att han måste ju bara vara kär i mig. Detta är ju rubbat annars. Men det enda som hände var att vi slog varandra med kuddarna (jag slog mest).

Fyfan för att vara kär. Det är nedbrytande.

Sen gick vi till dagrummet där resten av folket satt och var upprymda som pingstvänner berusade på vatten och det gjordes en ”lär känna dem från de andra husen-runda”, då alla berättade lite om sig själva.

Jag och Ainbusk- Marie är de enda bonnungarna på plejset.

Så vi bondade (haha) lite över det.