Hittade manus och illustrationer till en bilderbok, ”Tyra och myra” som jag gjorde för några år sedan och som jag och Maria Norgren senare gjorde om till en barnteaterföreställning till förskolan.

Den här är ju rätt bra, tänkte jag. Undrar om jag skickade den till förlagen eller om jag inte tyckte den var färdig nog?

Det spratt till i kroppen av lust att jobba vidare med den.

Gick till hyllan och tog fram min refuseringspärm. Jo, jag har en sådan.

Tyra och Myra var refuserad av alla mina gamla förlag plus ett antal som jag aldrig haft kontakt med.

Titeln på den här bloggen ”Sol och pannkaka kändes plötsligt relevant. Lusten att jobba igenom boken på nytt försvann. Men inte helt ändå för jag gav ju ut ”Grön” på eget förlag och den gick hur bra som helst, fick en 4 (av 5) hos Bibliotekstjänst och sålde över 200 ex till biblioteken (låter kanske futtigt men det är superbra för en egenutgivning). Så jag ska nog ta tag i denna och göra samma grej igen.

Och nu. På allmän begäran (not) kommer här ännu ett rafflande dagboksutsnitt:

22 oktober 1984

Jag fick för mig att färga håret svart. Ville bli dramatiskt vacker. Ville tvinga Kaj att se på mig.

Jag blandade ihop de två komponenterna i flaskan som följde med, stod inne i mitt och Lous gemensamma badrum och grejade. Lou kom in och stod och tittade på och påpekade vilka ställen jag missat. Sen var jag klar och då såg både Lou och jag att hälften av färgen var kvar i flaskan och Lou sa att det räckte ju till henne också. Hon ville ha svart hår hon med! Men då blev jag sur för vafasen, jag gjorde ju detta för att JAG skulle få synas lite. Det var ju bara det det handlade om. Att få en reaktion (av Kaj) och om vi båda skulle komma svartfärgade till frukosten nästa dag, då skulle ju effekten utebli eller det skulle till och med bli löjligt. Så jag sa NEJ och stod och sprutade ut all färgen i toan och Lou blev sur men det sket jag i.

På kvällen kom några av Lous stockholmkompisar för att kolla in var i världen hon hade gömt sig. Och samtidigt for Jonni iväg till Stockholm för att knarka. IDIOT. Vi försökte stoppa honom men det gick inte. Lou grät som fan. Hon tror hon är kär i Jonni.

Men nu var ju Norris och Nicke och hälsade på så vi fick ju rycka upp oss. De hade med massor med vin och det blev mycket kloka diskussioner men det enda jag minns är hur jag om och om igen sa: Jag kan inte avfärda er!

Med det menade jag att de var kloka och äkta. Och att jag hade bestämt mig för att försöka hålla distans. Att inte bli så där full av jävla beundran som jag blir när jag träffar smarta, roliga (stockholms-medelklass) människor. Men att jag inte ALLS kunde hålla den där (lite hånfulla) distansen.

För det är faktiskt jobbigt, det där att om och om bli sådär tillintetgjord av allt dom kan och läst och hur begåvade och roliga dom är …

Jag hade velat se dom som stereotyper utan originella tankar men det gick inte. Och jag blev full och liten och tjatade om detta, att jag inte kunde avfärda dem.

DUMT.

Men kul.

Kaj var inne i huset Almen hela kvällen. Han sa inget om mitt hår när vi sen sågs. Det blev förresten inte svart, det blev lila.

Jag tänker på fyrtioårsåldern. Det är en rätt underlig tid i livet. En del är helt unga fortfarande vid 40, andra har redan börjat tanta- och gubba till sig. Själv tyckte jag nog att jag var halvung då – ända tills kroppen började bete sig lite konstigt. Som när jag var ute och tokgick med stavar för att gå ner i vikt – och upplevde att högerbenet liksom inte hängde med. (Gåendet hade ingen som helst effekt på vikten men kondisen blev bra).

Jobbmässigt flöt det på, jag hade fått kontrakt på bilderboken ”Kraken” på förlaget Opal och hade ateljé på stan i Ludvika.

Men det var något med handstilen också; det jag skrev kladdigt, osäkert och smått.

Jag gick till vårdcentralen, fick en remiss till neurologen, där jag mer eller mindre skuttade in, glad över att få veta vad problemet var och få det fixat. Nerv i kläm eller dylikt, tänkte jag mig. Karpatertunnelsyndrom måhända.

Fick skriva på en lapp. Doktorn bad en kollega komma in. De tittade på lappen och sa att jag hade Parkinsons sjukdom. De var ganska säkra men det skulle visa sig med medicinen de skrev ut. Om den hjälpte mot symptomen så var diagnosen klar.

Jag hulkgrät i en minut, gick till Apoteket, fick ut en burk, tog en tablett. Gick omkring inne på Kupolen och tittade i affärerna och kände att symptomen försvann. Benet släpade inte längre efter som på en odöd. Shoppade lakan på Hemtex och ringde Per. Vi sa inte så mycket om diagnosen, för vad skulle man säga?

Sen ägnade jag de närmsta 13-14 åren med att inte tänka på sjukdomen. Det vill säga, jag tog tabletter, fler och fler. Men jag lät inte åkomman påverka mitt sinne. Såg det knappt som en sjukdom ens. Mer ett irritationsmoment. För detta var ingenting man dog av och mitt jag var opåverkat. Det är bara kroppen, tänkte jag. Det kan jag hantera.

Och kanske kan det botas? Med stamceller eller nåt.

Jag tror det tåget har gått för mig nu när jag är 61, men jag tänker på det ibland och skrattar åt min egen dumhet för jag tror verkligen att om jag skulle bli botad, då skulle jag bli fyrtiofem igen. Vilket på sitt sätt vore fantastiskt men samtidigt inte är något jag skulle vilja. Jag vill inte vara utan de erfarenheter jag har, och jag vill heller inte vara utan den kännedom om mig själv jag fått genom att inte vara helt frisk. Det låter kanske tillkämpat men är sant ändå.

Inte heller ville jag vara nitton igen. För att lite snyggt komma in på dagboken och den dramatik som skildras där.

10 sept 1984

Det hade varit lite väl mycket festande på internatet, det är ju egentligen nolltolerans med tanke på missbrukarna, så vi bestämde oss för att ha ett alkoholfritt party.

Trots detta försökte Lou och jag, vid förberedelserna, att supa oss fulla på cider och lättöl. Ingen succé.

Lyckad fest ändå, vi sjöng och dansade. Stämningen var god.

Kajs rum hade utsetts till ”ångestrum” och så klart hamnade jag och Kaj där och låg och pratade och det låg något i luften eller om det bara var jag som var desperat. Jag får så mycket signaler från Kaj. Så många ögonkast och leenden och hemlisar att jag ibland tänker att han måste ju bara vara kär i mig. Detta är ju rubbat annars. Men det enda som hände var att vi slog varandra med kuddarna (jag slog mest).

Fyfan för att vara kär. Det är nedbrytande.

Sen gick vi till dagrummet där resten av folket satt och var upprymda som pingstvänner berusade på vatten och det gjordes en ”lär känna dem från de andra husen-runda”, då alla berättade lite om sig själva.

Jag och Ainbusk- Marie är de enda bonnungarna på plejset.

Så vi bondade (haha) lite över det.

När alla andra har slutat blogga kanske det är dags att börja?

Ja, jo, jag har skrivit saker förr i den här bloggen men aldrig som någon daglig grej. Nu tänker jag mig det som en rutin. Rättar snabbt mig själv: det är inte läge för rutiner. Så här långt in i levandet. Har aldrig varit bra på det men nu är det går det inte alls, pga zombie.

Zombien gör det omöjligt att bestämma en daglig tidpunkt. För den tar över mig när jag minst anar det. Förlamar min kropp. Gör händerna fumliga och svaga.

Den gör att jag måste prioritera. Hushålla med dygnets aktiva timmar. Städa köksbänken? Åka och handla mat? Träna?

Göra något kreativt?

Men zombier är till för att bekämpas och jag ska göra det genom att skriva på mitt sätt, mina grejer om nu och då. Jag ska inte tänka ”bok”. Jag har en miljon påbörjade böcker i datorn. Många baserade på de dagböcker jag ihärdigt förde från det att jag var 16, fram till kanske 21. Ur dessa tänker jag stjäla, hejdlöst.

Jag ska skriva om det jag kommer att tänka på när jag sysslar med annat. Och allt ska vara sant, precis som det hände.

Som detta: Åttiotalsnaivitet. Skulle man kunna kalla det:

Det hände en gång på en nyårsmiddag här i Ludvika, att det kom att talas om Sörmland. Mannen mitt emot mig ägde ett ställe där nere. Inte så långt ifrån den folkhögskola där jag tillbringade ett läsår under ganska tidigt åttiotal då jag var som en nykläckt kyckling. Helt utan självkänsla eller självförtroende. I ohygglig grad i behov av bekräftelse.

Det må ha varit åttiotal men på denna skola levde 60- och 70-talen kvar, främst förmedlade av de lärare som upplevt den tiden, det vill säga fyrtiotalister. (Ska sägas att hela samhället i någon mån befann sig i denna baksmälla. Själv var jag bara ute efter att äntligen få komma till ett ställe där man utövade kreativitet). Men det var något med den där skolan, något jag reagerat på först långt senare – och det var något jag försökte komma ihåg. Namnet på några institutioner från vilka skolan tog emot personer som behövde läsa ikapp, vistas bland folk, slussas tillbaka in i samhället.

Mannen med egendom i Sörmland glodde skeptiskt på mig då jag berättade om hur jag som naiv nittonårig brutta placerats i samma bostadshus som ett antal tunga narkomaner och dömda våldsbrottslingar.

”Du menar väl inte Vallmotorp?”, sa han. ”Och Karsudden?

”Jo”, hojtade jag. ”De ställena var det!”

Mannen skakade på huvudet och jag berättade att det var bland dessa personer jag och min omedelbara bästis Lou valt våra kompisar och kärleksobjekt.

Jag valde Kaj från Värmland. Som var vacker som Jim Morrison och den allrasom mjukaste dialekten. Jag trodde att jag ville att han skulle älska mig men det enda jag egentligen ville var att han skulle rakt in i mig och göra mig verklig. Få mig att finnas. Precis så som små barn behöver den vuxnes blick för att försäkra sig om sin existens. Ständigt dessa desperata rop: Titta på mig! Mamma! Pappa! Ser ni mig? Här är jag ! Här!

Det var där jag befann mig. När jag var nitton år.

”Lou, Kaj, Jonni och jag satt om kvällarna kring lägerelden och berättade om oss själva och våra liv och erfarenheter.

Men det jag tänkte på, när jag satt där, det var alla saker som jag aldrig gjort. Fåniga, banala saker, vilka ändå på något sätt kändes avgörande. Jag rabblade saker i huvudet: Aldrig paddlat kajak eller kanot eller framfört något annat jävla flytetyg. Aldrig fjällvandrat, åkt slalom eller varit på någon som helst typ av semester. Aldrig spelat pingis, basket, fotboll eller haft någon sport att träna. Aldrig spelat krocket, kastat frisbee eller spelat minigolf. Aldrig spelat kort! Pappa hade en princip mot kortspel så kortlekar förekom aldrig i vårt hus. Inte ägde varken jag eller mina syskon några hockeyklubbor eller miniskidor eller praktiska ryggsäckar. Aldrig hade jag badat i en pool, aldrig varit i Stockholm. Aldrig hade vi grillat korv eller gjort några utflykter eller några som helst familjeaktiviteter.

Listan växte oavbrutet och redan någon av de första dagarna tog jag ett beslut.

Jag bestämde mig för att lägga allt detta bakom mig. Jag skulle börja på ny kula, Och denna kula var normal.

Jag helt enkelt bestämde mig för att inte ha haft en underlig uppväxt. Tänkte inte låtsas om att den gjort mig knäpp och ledsen.

Jag såg det som en strategi, den enda möjliga vägen för att lyckas göra en människa av mig själv. Enda sättet att inte bli bitter.

Jag skapade mig en mental bild där jag hade skrivit ner listan över saker jag aldrig gjort, och såg för mig hur jag kastade den på elden.

Sen gjorde jag ytterligare en mental lista, bestående av sån skit som faktiskt hade hänt, och den gick samma väg.”

Solochpannkaka kommer att vara samlingsnamnet på de böcker jag ger ut på eget bevåg.

Trettio år senare skulle jag äntligen begripa varför valbiffen smakade så förbannat illa.

Om detta visste jag dock intet där jag satt på ett gungande tåg som, via en sorts hyllor monterade på bergväggarna, var på väg från Narvik till Kiruna, och vecklade upp paketet med smörgåsar som jag gjort på morgonen. Fyllskallen hade kommit med köttet kvällen före. Som någon sorts ursäkt, hade vi tänkt.

”Ät medan det är varmt”, hade han sagt, och nyfiket hade vi smakat på valköttet som låg tillsammans med kokt potatis i en brun sås. Det hade varit, om inte jättegott så i alla fall klart ätligt. Som en trådig gammal älg med tillskott av något okänt och mycket svartpeppar.

Jag spottade ut tuggan i smörgåspåsen och slängde alltihop i en papperskorg i korridoren. Rullade en cigg istället, norgeobligatoriet Tidemanns gula, tänkte det kunde ta bort den feta smaken ur käften. Jag drog ner fönstret och stod där och såg ut över fjordlandskapet och tänkte på hur Knall och jag några veckor tidigare hade stått i samma tåg och glott ut över samma fjordar, medan Per suttit längst inne mot bergväggen i ett fåfängt försöka att bilda motvikt. Vi hade hoppat upp och ner och flinat åt honom.

Killarna var kvar på Skrova, kämpande med volymerna i bergsformationerna, medan jag var på väg söderut för ett väntande sommarjobb inom långvården. Planen var denna: Jag skulle ta mig till flygplatsen i Kiruna, därstädes köpa en billig ungdomsbiljett till Arlanda för vidare färd till Småland där arbetsplatsen fanns. ”Hundralappen” kallades det. Man kunde flyga vart som helst på standbybiljett för hundra kronor om man var under 26. Ett utmärkt arrangemang. Lite is i magen bara, till sist kom man alltid med.

Medförande stora skissblock, rullar med duk och skrin med oljefärger hade vi bytt från hurtigbåt  till lokalbåt i Svolvaer, tagit oss i land på den lilla ön och traskat efter vad som föreföll vara den enda vägen som fanns. Vi hade passerat en mataffär, ett litet postkontor, några bostadshus och fått syn på stugan vi hyrt. Stolphuset, ”rorbuen”. Det fanns många hus av den typen men det var denna som var vår, och den stod omgiven av tulpaner, utom på den sida som stack ut över vattnet, vilande på två stolpar.

Stugan hade två rum, ett sovrum och ett kök med soffa. Per och jag tog sovrummet.

”Fy fan”, sa Knall när han provade soffan, men snart låg han där och sov med sitt långa, änglalikt guldlockiga hår utspritt över en dammig kudde.

Jag satte igång att koka en höna som vi köpt i mataffären på väg från båten. En stor, plockad och urtagen höna med långa ben som stack upp ur grytan. Dyr som guld hade den varit, tanken var att den skulle räcka länge.

Vi plockade upp våra konstnärsprylar, han som hyrde ut var själv konstnär så det fanns ett staffli vi kunde turas om att använda. Det var Knall som hade gjort upp det hela, han hade kommit in på konsthögskolan Forum i Malmö och fått nya kontakter, däribland stugans ägare.

Jag kunde inte låta bli att fundera på om de hade träffat Knall innan de antog honom till skolan. Om han hade kommit in på skolan trots att han var den han var, eller därför att.

”Fy fan”, sa Knall när hönan kom på bordet. Trots att vi kokat den i timmar var den seg och torr.

Vattnet som kluckade under stugan var kristallklart. Himlen var blå som färgen i de oljefärgstuber som var märkta ”cerulean”. Vi var grannar med vad som föreföll vara någon sorts fiskerifabrik men på andra sidan vattnet såg vi höga berg. På klipporna stod ställningar fulla med torkad fisk som svajade i vinden.

Vi trodde vi var obemärkta där vi stod på trädäcket och såg oss omkring. Det tror man ju.

Men vi var observerade. Vi var synnerligen observerade på ön Skrova.

 

Skolan hette Lunnevad och hade rykte om sig att ha en bra konstlinje och ett välutrustat bildhus och jag hade bestämt mig att det var dags att inse att det var konst jag skulle hålla på med, samt att jag vid 20 ansåg mig ha varit singel och olycklig fruktansvärt länge och jag visste att bästa stället för att hitta en mysig snubbe var på en folkhögskola med internat.

Intervjuerna med de sökande, varav ett urval blivit kallade, skulle ske under en viss dag i april, på skolan som låg på slätten utanför Linköping, och jag hade redan dagen före köpt biljett till en tidig avgång som skulle ge mig gott om tid att hinna ut till skolan med en lokalbuss. Detta inköp av biljett hade skett på Centralstationen i Stockholm, och det hade föregåtts av noggranna studier av tidtabellen, vilken (detta måste berättas för att ni ungdomar ska förstå hur saker och ting funkade på den här tiden) utgjordes av ett tjockt häfte med mycket liten stil, där Sveriges samtliga tågavgångar fanns med.

Skit hände, jag kanske inte hörde väckarklockan, pendeln från Spånga där jag bodde i kollektivet ”Villa Vallerosa” kanske fick stopp. Jag minns inte, men hur det nu var så missade jag tåget.

Allting stod därmed och vägde.

Kanske skulle jag skita i folkhögskolan? Göra något annat? Jobba kvar i Birkastan och söka nästa år igen?

Jag satte mig på ett annat pendeltåg och åkte till Södertälje södra. Steg av, gick en bit – jag hade gjort det här förut och visste vart jag skulle – jag klättrade upp för en vägbank, tömde gruset ur skorna och ställde mig på motorvägspåfarten med utvinklad tumme.

Det gick trögt. Bilisterna var ovilliga att stanna på accelerationsrampen. Först fyra timmar senare stod jag i en telefonkiosk i Linköping och ringde ut till skolan.

”Tyvärr”, sade damen som svarade. Intervjuerna var över. Nej det var ingen idé att jag kom.

Det knackade på dörren på rorbun, och en kille steg in. En mörkhårig, rätt snygg typ. En norsk förstås – som utropade norska hälsningar och yttrade ord som inte alls lät som den begripliga norska man brukade höra på tv, detta var mer någon sorts grötig halvdanska. I handen hade han en besynnerlig koffert.

Vi lyckades göra lite kaffe som vi bjöd på och killen lät förstå att han hette Svein. Jag begrep något mer än Per och Knall och gjorde mitt bästa för att översätta. Vi frågade ut honom om ön, hur många som bodde där, vad folk gjorde och hur det var på vintern och han berättade om ensamheten och inskränktheten och kölden och sa att han var glad att vi kommit, att någon hade ringt hans fru – som förresten som var hans gamla skolfröken, sa han med ett flin – och berättat att det kommit turister till rorbuen. Att vi var ungt folk. Han hade kommit direkt han hört det. Han skulle ta oss med ut på fiske, han skulle visa oss de finaste snäckstränderna. Det var inte möjligen så att vi hade någon öl?

Vi skakade på huvudena, Svein ryckte på axlarna, öppnade sin koffert och lyfte ut ett dragspel.

”Viggen”, sa han. ”Den kan ni väl?”

Per och Knall som var musikaliska kretiner nekade, men jag kunde nynna låten. Svein nickade och spelade, vi stampade takten och kände oss som om vi var med i något foklivsprogram på tv helt plötsligt.

”Och så baklänges!” sa Svein och spelade så det dammade i stugan. Därefter sa han ”Ha det, vi ses!” och gick.

Per och Knall tittade på mig. Hade han på riktigt sagt att han var gift med sin skolfröken? Killen kunde inte vara mer än tjugofem och hans fru måste vara nästan femtio?

”Ni räknar som ni har förstånd till”, sa jag.

Vi tittade på klockan. Den var halv två på natten och solen sken för fullt. Vi gick ut, följde vägen längs strandlinjen ut ur samhället. Bergen skimrade, alldeles nära.

Vi satte oss på klipporna och gjorde våra första försök att rita av bergen. Att fånga de otroliga volymerna. Vi var Carl Wilhelmsson, vi var Kröyer, vi var ljusmålare och kolorister.

”Fisk”, resonerade jag och Per. ”Vad äter man på Lofoten om inte fisk?”

”Fy fan”, sa Knall, men vi visste att fisk var ett av de födoämnen han faktiskt tyckte om.

Man hade inte, vid åsyn av Knall, gissat att han var den typen som var pipplig med mat. Snarare förutsatte man allätare med förkärlek för allt animaliskt när man såg hans tuffa hippie-bikerstil och den halvvilda glimten i hans ljusa ögon. Det var lätt att missa hans snällhet och originalitet. Konduktören på tåget från Stockholm hade definitivt gjort det. Han hade knappt släppt på Knall, trots att han medfört sovvagnsbiljett. Hade sagt något om att han inte ville ha knarkare på tåget. Knall hade varit mycket irriterad när Per och jag anslutit på stationen i Gävle – vid åsynen av oss, det vill säga Per som alltid var prydlig hade konduktören mer eller mindre gjort honnör och slagit ihop klackarna –Knall kunde inte ens minnas när han hade knarkat senast, sa han.

Jag hade känt honom i ett år, Per två, men han var fortfarande ett mysterium. Alldeles nyss hade vi fått reda på att han var bonnunge precis som vi. Uppvuxen bland de bördiga åkrarna på östgötaslätten. En av hans bröder hade tagit över gården.

”Bonnen”, sa Knall, på tjock östgötska och hes stämma, han hade haft något problem som gjort att han blivit opererad i halsen som barn, vilket hade resulterat i en alldeles speciell röst. ”Han är så jävla snååål.”

Vi tänkte oss inte att det skulle vara något problem att köpa lite fisk, men i matbutiken kammade vi noll. Det enda som fanns där var fiskpinnar i frysdisken. Vi fnös överlägset åt dessa och gick vidare till fiskerifabriken strax intill, där man genom några öppna portar kunde se mannar i gummistövlar hantera lådor av frigolit. Per och jag nalkades en av dem med vår förfrågan, Knall höll låg profil, ändå var det med en blick på honom och en snabbt bortvänd rygg som vår hemställan besvarades. Vi stod kvar en stund bland fiskfjällen på det våta golvet, och gick sedan därifrån i ett misslyckat försök till bibehållen värdighet – vi kunde höra roade skrockanden bakom oss.

Stående vid kajen, stirrande på de stora fiskarna som lojt simmade omkring djupt nere i vattnet förstod vi att här, här köpte man inte fisk. Man hämtade den.

Han hade varit inlagd på sjukhus länge när han var liten, Knall. Jag tänkte att det var sådant som kunde göra att man blev konstnär. Den där kombinationen av övergivenhet och överdriven uppmärksamhet.