Kapitel 5. Knall

”Fisk”, resonerade jag och Per. ”Vad äter man på Lofoten om inte fisk?”

”Fy fan”, sa Knall, men vi visste att fisk var ett av de födoämnen han faktiskt tyckte om.

Man hade inte, vid åsyn av Knall, gissat att han var den typen som var pipplig med mat. Snarare förutsatte man allätare med förkärlek för allt animaliskt när man såg hans tuffa hippie-bikerstil och den halvvilda glimten i hans ljusa ögon. Det var lätt att missa hans snällhet och originalitet. Konduktören på tåget från Stockholm hade definitivt gjort det. Han hade knappt släppt på Knall, trots att han medfört sovvagnsbiljett. Hade sagt något om att han inte ville ha knarkare på tåget. Knall hade varit mycket irriterad när Per och jag anslutit på stationen i Gävle – vid åsynen av oss, det vill säga Per som alltid var prydlig hade konduktören mer eller mindre gjort honnör och slagit ihop klackarna –Knall kunde inte ens minnas när han hade knarkat senast, sa han.

Jag hade känt honom i ett år, Per två, men han var fortfarande ett mysterium. Alldeles nyss hade vi fått reda på att han var bonnunge precis som vi. Uppvuxen bland de bördiga åkrarna på östgötaslätten. En av hans bröder hade tagit över gården.

”Bonnen”, sa Knall, på tjock östgötska och hes stämma, han hade haft något problem som gjort att han blivit opererad i halsen som barn, vilket hade resulterat i en alldeles speciell röst. ”Han är så jävla snååål.”

Vi tänkte oss inte att det skulle vara något problem att köpa lite fisk, men i matbutiken kammade vi noll. Det enda som fanns där var fiskpinnar i frysdisken. Vi fnös överlägset åt dessa och gick vidare till fiskerifabriken strax intill, där man genom några öppna portar kunde se mannar i gummistövlar hantera lådor av frigolit. Per och jag nalkades en av dem med vår förfrågan, Knall höll låg profil, ändå var det med en blick på honom och en snabbt bortvänd rygg som vår hemställan besvarades. Vi stod kvar en stund bland fiskfjällen på det våta golvet, och gick sedan därifrån i ett misslyckat försök till bibehållen värdighet – vi kunde höra roade skrockanden bakom oss.

Stående vid kajen, stirrande på de stora fiskarna som lojt simmade omkring djupt nere i vattnet förstod vi att här, här köpte man inte fisk. Man hämtade den.

Han hade varit inlagd på sjukhus länge när han var liten, Knall. Jag tänkte att det var sådant som kunde göra att man blev konstnär. Den där kombinationen av övergivenhet och överdriven uppmärksamhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s