Det fanns inga standbybiljetter från Kiruna på midsommaraftonen.

Kanske fanns det aldrig några standbybiljetter från Kiruna.

Jag gick omkring och tittade på den besynnerliga staden, så uppenbart nedploppad rakt i vildmarken.

Jag hade vid den här tiden en förmåga att besjäla platser. Att uppleva dem så intensivt att att jag blev övertygad om att de existerade endast för mig. Eller endast genom mig, genom mina sinnen, och det var i det tillståndet jag vandrade genom Kiruna i den ljusa natten. På avstånd hörde jag ljud som tydde på midsommarfirande, men det var åtta grader varmt och firandet försiggick inomhus. Centrum var fullt med mygg, inga människor syntes till men jag tände platsen med min eld. Trodde mig om att kunna suggerera fram ett sällskap som drog fram, på väg till en fantastisk fest i en av de stora trävillorna, och som skulle ta mig med på sagolika, norrländska äventyr.

Men inget sådant materialiserade sig och jag hittade till sist ett vandrarhem där jag på nåder fick en säng. Nästa dag lyckades jag köpa sittplats på ett tåg söderut. Tåget gick på eftermiddagen. Hela kvällen och hela natten satt jag där och såg landet passera förbi.

Enligt myten hade det varit lärarstrejk året innan jag började på folkhögskolan, varför intervjuerna med de sökande blivit inställda. Och Knall, som under flera år skickat sina teckningar av indianer – han var lite besatt av indianer – till olika skolor, hade då äntligen lyckats bli antagen.

Per och jag undrade hur det gick för honom på konsthögskolan men Knall var inte den som berättade saker. Vi kunde bara anta att det gick bra för han hade fått stipendium för att kunna utveckla sitt konstnärskap. Det hade han gjort genom att köpa en HD för pengarna.

Några dagar efter mitt misslyckade försök att komma på intervju ringde de och sa att mina arbetsprover var så bra att jag fick komma in på skolan utan intervju.

Om de inte gjort det hade jag suttit någon annanstans nu, och skrivit på en helt annan berättelse.