Naket – en annan tid

naket

Det fanns en tid när jag ofta fick teckna naket folk. LL-förlaget (LL står här för lättläst) hade bland annat en serie av Per Gustavsson som hette En naken karl. Sen var det Kyss mig av Johan Werkmäster, som hade ett omslag som inte hade passerat idag … men på nittiotalet, då var det annorlunda, då tryckte man till och med upp den här bilden som vykort!

Men böcker som var helt okej att trycka för tjugo år sedan, kan knappt visas på bild på internet idag. Jag har fotograferat dem ”i hög” för att det inte skulle bli så … vad säger dom i Amerika … explicit, men risken finns att den här bilden blir bortsorterad av någon snörpig server någonstans, eller anmäld av en likaledes person …

Bilderboken med paret i gröna sängen är Kan man beställa en bror? av Dan Höjer (Rabén och Sjögren) och den med tjejen som räcker upp händerna i luften är Midsommar av Per Gustavsson (notera getingen som sticker mannen i rumpan här).

Vad var det som hände? Varför har alla blivit så pryda? Varför får jag en känsla av att det här inlägget borde beläggas med ”triggervarning”?

Nittotalet kom tillbaka, allt är förlåtet!

 

Annonser

Döda dina älsklingar

Är det jag gör sämst. För: Jag är inte en sån tecknare som tecknar och skissar och kladdar av ren lust. Och jag är inte den sorts författare som bara måste skriva, som har tusen idéer som står på kö. Nej, idéerna kommer sällan, sparsmakat, snålt.

De som får mig att spritta till i tv-fåtöljen eller tvärnita i trappan eller bli stående med spaden och stirra rakt ut i tomma intet. Och tänka:

Vilken grej! Jag är ju fan ett GENI!

Och då är inte jag den som, såhär: Hmm. Hur lirar den här grejen med mitt varumärkesbyggande?

För att sen konstatera att den kommer att förvirra min publik. Och förkasta saken.

Nej. Jag skrider till verket. Med resultatet att jag under årens lopp har skrivit för alla åldrar från noll till femton plus. Jag har gjort faktaböcker, roliga böcker, allvarliga böcker … och inga bokserier. Och jag har illustrerat i massor av olika stilar. I alla sorts material. Allt efter vad som för tillfället har känts intressant. För sanningen är att jag egentligen aldrig riktigt har fattat det där med illustration, trots en gedigen utbildning i just detta på Konstfack. Jag har inte fattat att illustration handlar om att välja ett manér och vara detta trogen på det att den presumtiva kunden ska ha en sportslig chans att bedöma vad det är hen kommer att få. Nej – jag måste få gå på känsla jag.

Jojomänsan.

Man kan säga att jag har en konstnärlig attityd till mitt yrke.

Man kan också säga att jag är svårartat oprofessionell.

(Passar på att varna för att det troligen är just denna obehagliga kombination av megalomani och falsk ödmjukhet som kommer att prägla hela denna blogg. För din egen skull, sluta läsa genast.)

surtspoken

Ur: Surt sa räven, sagor om talesätt, samt Spöken av Per Gustavsson.

Alla dessa böcker. Vart tog de vägen?

Året är 2003, jag är på väg i full fart ner för trappen i något brådskande – eventuellt kafferelaterat ärende – då jag plötsligt tvärstannar. Drabbad av en tanke. Eller, en bild. En bild av en tjej. En tonårstjej. Tanig, vanlig, rufsig. Med svans. En jädra rävsvans.

Det är några år sen jag slutade att enbart illustrera, och började skriva också. Men jag har hållit mig till böcker för yngre barn. Och nu står jag här och tänker vadå, tonårsbok? Hur skulle jag kunna fixa det? Man måste vara så, på riktigt? När man skriver för tonnisar? Ta upp alla de där stora, svåra sakerna … Och, så mycket text? Måste ju bli en roman, typ?

Men jag börjar. Sitter vid min dator i mitt hörn av det arbetsrum jag delar med min man. Sitter där i ett halvår och knattrar och suckar och jag minns att han inte en enda gång frågar vad jag håller på med. Och jag säger inget. Vet inte vad jag ska säga. Låter ju så knäppt. Jo, liksom, hon får en svans va. Och drar ut i skogen? Och: Egentligen handlar det förstås om puberteten. Att det är så jävla dramatiskt att växa upp som tjej. Att man plötsligt ska leva i en helt ny kropp. På ett helt annat sätt än den sorts förändring som killar går igenom. Och: Att om det vore ni snubbar som gick igenom en sån stor fysisk förändring då skulle världslitteraturen fucking inte handla om nåt annat. Allt detta säger jag inte. Och det vet jag ju förresten först efteråt. Att det är det det handlar om.

Sen är det 2004 och jag är bjuden på fest på ett förlag där jag vid den här tiden räknas som kalasvärdig. Jag tar med mitt manus, stöter på en redaktör, lämnar över bunten och redaktören säger: Vad bra, då har jag något att läsa ikväll!

Jag tror henne inte. Hon måste förstås skämta. Men sen händer GREJEN. Att hon ringer efter EN VECKA och manuset är antaget! Och att de har fattat allt! Och att det här kommer att bli så himla BRA!

Å, lyckan.

Jag tänker omslag, och frågar Carina i Bagarmossen om hon känner nån tjej som skulle kunna passa, och hon kommer att tänka på sin grannflicka Frida. Frida är med på det hela och vi genomför en fotosession i Bagarmosseskogen.

Okej Frida, kan du rufsa till håret lite och se lite vild ut?

Och Frida (i min blus) levererar en blick från tidernas morgon.

vildbok

Boken kommer ut. Den får en BTJ-recension som får mig att gråta på bibblan dit jag gått för att få låna katalogen av bibliotekarien. Någon har läst och förstått. Förlaget satsar: Man trycker inledningskapitlet som en liten pocket som delas ut gratis på bokmässan i Göteborg. Alla deras medhavda ex av boken tar slut.

Jag tänker: Det händer. Det händer faktiskt.

Sen händer det inte och två år senare får jag hem tusen makulerade ex på en pall.

Och det här är så banalt. Det blir så här, för i stort sett i stort sett alla författare då och då, och man ruskar på sig, man går vidare. Glömmer saken. Gör nåt annat.

Men då och då när jag får syn på den, så tänker jag att någonstans finns det ändå en tjej, eller två (de är vuxna nu), som läste boken och förstod att jag förstod och som mötte Fridas blick och kände lite svindel inför det stora i att vara en tjej.

Fast det vet jag ju egentligen inte.

Plötsligt

Plötsligt lust att blogga. Om jobbet. Om saker jag gjort, sånt som gick bra och sånt som gick åt skogen. Och kanske: Skriva för vuxna litegrann? (Jag har alltid sagt att jag aldrig kommer att skriva en vuxenbok … och det tror jag på. Jag är helt enkelt inte, eh, vuxen nog.)

Men såhär då: Jag är femtio år, och har jobbat som frilansare/frifräsare/kulturkofta i tjugofem av dessa år. På heltid. Utan att ha ett riktigt jobb. Och utan att ha en man med hög lön. Jag har alltid dragit minst hälften av pengalasset här hemma. (Vi har till exempel alltid köpt våra begagnade automatare i samband med att jag lyckats få någon okaraktärisktiskt bra royalty eller ett stipendium. Undantagslöst.)

Detta är coolt. Om jag får säga det själv. Riktigt jädra coolt.

ritsagor2012omslag

Det här är Ritsagor, sammanställda och berättade av Per Gustavsson, illustrerad och formgiven av mig. Detta är den bok där jag medverkat som gått absolut bäst. Är väl uppe i 30 000 tryckta ex vid det här laget. Det var en royaltyutbetalning för den på femtiotusen som gjorde att vi kunde åka till Nora och köpa Mitsubishin nån gång i början på seklet.

Då pratar vi femtiotusen före skatt och sociala avgifter. Men det förstår väl var och en.