Kapitel 10. Kungen av Skrova.

Efter en omgång kokt torsk med potatis och smör, samt varsin mellanöl från affären, satt vi och vilade upp oss efter en ansträngande dag, då Svein dök upp igen.

”Har ni brusevann?” sa han och damp ner på en stol.

Och vi, som behövde lite tid på oss att begripa vad han menade med brusevann, hann knappt reagera förrän han hade dragit upp blixtlåset på en sportbag han hade med sig, och fått fram en flaska rödsprit.

”Men uschaan, sluta”, sa Knall med ett tonfall som om han visste vad han pratade om.

Men Svein höjde flaskan och klunkade i sig några rejäla supar, varefter han, vit i ansiktet, satt några sekunder och glodde framför sig innan han rev åt sig en plasthink som råkade stå i närheten och spydde en kaskad i den. Han rätade på sig, lyfte ena handen i en ursäktande gest, sa ”Jej köper ny hink!” och gjorde sedan om proceduren. Drack och spydde och berättade däremellan att frun hade stuckit med ungarna för länge sen, han fick knappt träffa dem längre. Ny karl hade hon också, käringen.

Han visste inte om han skulle ta livet av sig själv eller henne, sa han. Det var det han grubblade på. ”Men det går icke utan brusevann”, sa han till sist, och gick.

*

Det var natt. Självklart var det natt, och vi var ute och kastade sten på en pedofilkatt som våldtog en kull kattungar under rorbuen, när en BMW sakta kom rullande längs vägen. Alltså den smala grusväg som gick runt ön och som i princip var den enda som fanns. En sträcka på max fem kilometer, men här kom nu en svart värstingbil med tonade rutor smygande. Till vår förfäran stannade den.

Dörren öppnade sig och kungen av Skrova klev ur, i jeans och läderjacka och hårdför uppsyn.

”Är det ni som fått han Svein att dricka?”

Hat i hans blick. Rent hat. Vi skakade stumt på skallarna.

”Han har varit nykter i flera månader, och så kommer ni – narkomaner eller vad ni är …”

”Men vi har inte …” sa jag.

”Ni hamnar i fjorden.”

Mannen tog händerna ur jackfickorna och lade armarna i kors över bröstet.

”Om ni gett honom så mycket som en enda droppe sprit så kommer ingen någonsin att hitta er.”

Och med några raska steg var han inne i stugan.

”Vad säger gubbfan?” väste Knall i örat på mig när vi rantade efter in genom dörren. Jag svarade inte, tacksam över att Knall inte uppfattat hotet. Per däremot såg vit och ursinnig ut så jag antog att han hade begripit.

Mannen stod där inne och betraktade våra tre tomma ölflaskor och flyttade sen blicken till den gröna plasthinken som stod på golvet, halvfull med rosaaktiga spyor. Han andades in stanken av rödsprit som stod runt den.

Tittade sedan på oss och sa: ”Lagen. Den gäller inte här. Ni förstår det va? Här skapar vi vår egen rättvisa.”

Vi nickade som tre idioter.

”Och vi tycker inte om greenpeacefolk från Stockholm.”

Därmed lämnade kungen av Skrova stugan, satte sig i sin bil igen, och gled vidare längs öns enda väg.

 

Kapitel 11. Hippien.

Jag hade blivit intresserad av Per för att han var den som tecknade bäst på folkhögskolan. Sådant hade med ens blivit viktigt. Efter att alltid känt mig mer eller mindre som en idiot i skolan var det otroligt skönt att komma till ett sammanhang där något som jag var bra på faktiskt räknades.

Knall var ingen tecknare, men han fick då och då till en bra målning. Grejen med honom var snarare att hela mannen var som en installation, och historierna om honom kom sipprande någonstans ifrån – från själva landskapet, för han var från trakten och då och då hade någon fått höra något. Om den gången han hyrt bil i Spanien, hamnat i en stad med trånga gränder och till slut lyckats kila fast bilen mellan husväggarna när han skulle igenom en smal korsning. Hur han springande tvingats fly från de förbannade spanjorerna i kvarteret. Eller den gången han haft med sig taxichauffören upp i lägenheten för att hämta backar med tomglas för att betala för en resa hem. När han lyckats odla så mycket gräs att han, efter torkning, haft en hel sopsäck full som han, enligt sägnen, hade lyckats röka upp helt på egen hand.

Sin Harley Davidson bemålade han och styrde han ut på sitt alldeles egna vis, med ett behornat tjurkranium där fram, och en gammal läskback av trä där bak.

Politisk korrekthet var inget han besvärades av vilket bevisades av ett av hans främsta verk; mopeden som han med hjälp av glasfiber och plast modellerat om till en yppig kvinna. Målad i en blank, rosa färg höll hon framhjulet i sina utsträckta händer, istället för lyse fanns hennes huvud och stora, plutande mun. Hon stod på knä med bakhjulet mellan fötterna och en gigantisk, uppstickande stjärt i vilken avgasröret mynnade. Knall red henne, med cigg i mungipan, sittande på den svankande ryggen med ett fast grepp om styret, vilket han med hjälp av lila hår förvandlat till två rakt utstickande flätor.

Vi hade riggat upp våra målargrejor på en udde där vi hade god utsikt över några av de fantastiska bergen, och var i full gång med att skissa, när vi fick se en långhårig figur komma smygande nere på stranden.

”Kolla hippien”, sa jag, och såg hur killen började klättra upp mot platsen där vi befann oss.

”Hej” sa han och log plirande när han tagit sig upp för sluttningen. ”Är det ni som är greenpeacearna?”

”Vi är inte …”, sa jag.

Killen ryckte på axlarna och frågade om han kunde få låna papper och penna och skissa lite han också?

Vi sneglade på honom när han slog sig ner med ett ritblock. Han var otroligt smutsig och närmast klädd i trasor av något som såg ut att en gång ha varit plagg av den typ som kunde vara inköpta på Indiska. Eller kanske i Indien.

”Är du dansk?” sa Per, och han nickade.

”Vad gör du här då?” sa jag.

”Tar in naturen”, sa hippien och ritade taggiga berg över hela papperet.

”Danmark!” sa Knall uppskattande. ”Där är dom ju inte riktigt kloka!”

Hippien skakade på huvudet. ”Det landet är förött”, sa han.

”Så då trivs du bättre här?” sa Per.

Han ryckte på axlarna. ”Bara man håller sig undan från folket så är det bra.”

Vi nickade. Detta förstod vi mycket väl. Vi hade knappt vågat oss ut ur huset på morgonen och vi kunde inte längre röra oss på ön utan att oroligt spana efter den lokale bossen och hans bil.

”Men Danmark …” Hippien skakade uppgivet på huvudet, ”Bara en stor åker och en massa feta svin.”

Vi nickade och flinade.

Hippien sken upp. ”Men nu får jag pension. Från Danmark. Sen jag var i Finland.”

Vi väntade på en förklaring men hippien gnuggade med blyertspennan över papperet så att bergen han tecknat blev svartare och svartare och det enda han sa var: ”I Finland finns det mycket vildmark.”

Vi väntade på en fortsättning men ingen kom, och hippien reste sig, vek ihop sin teckning och sa: ”Jag bor på andra sidan ön. I en stuga.”

Han försvann mellan ställningarna med torrfisk.

”Sjukt jävla skum snubbe”, sa Knall.

 

 

 

 

Kapitel 12. Fiskaren

Det hänger en bild på min vägg, här där jag sitter trettio år senare och skriver detta. Det är en målning Knall gjorde av en man som tog oss med ut på fiske i sin båt, för att lära oss lite torskfiskarknep. Det var en fullständigt normal och trevlig norsk. Såvitt vi kunde bedöma helt utan baktankar, så vi fick, åtminstone tillfälligt, vår tro på mänskligheten restaurerad.

Det är en sak som är underlig med den här bilden: Den liknar min farsa.

I verkligheten var fiskaren inte alls lik pappa, men det hände något när Knall målade och numera betraktar jag målningen som ett porträtt av min far i lika hög grad som ett minne från den där färden till Lofoten.

Farsgubben, fast i ett annat liv.

feskarn

 

Kapitel 13. Frihet.

Det var inte svårt att hitta hippiens stuga. Den var den enda som fanns på öns karga västsida, och försedda med en påse havrekakor som Knall hade bakat, klev vi upp på den gistna verandan och knackade på dörren.

Hippien hade på något sätt lyckats tvätta av sig och få på lite bättre kläder, och han meddelade stolt att han nyss fått utbetalning och därför var i stånd att bjuda oss på kaffe, han skulle bara få fyr i kaminen först, ville vi inte slå oss ner?

Han sopade undan tändved och annat skräp från några trälådor och vi satte oss och såg oss förundrade omkring.

Bor du här?” kunde jag inte låta bli att säga. ”Jag menar, har du bott här på vintern?”

”Jag kom på efteråret”, sa hippien och öste kaffe i en sotig kastrull. ”Det går bra bara jag har ved.”

Vi tänkte på de skoglösa bergssidorna som landskapet bestod av, och undrade hur han kunde överleva.

kaminstugs

”Betalar du hyra för detta?” undrade Per.

”Jomen det är bra”, sa hippien. ”Fast adress. Man måste ha det. Jag hyr av en blind man. Jag ringde på några annonser först och de sa det skulle gå bra men det var som om de ångrade sig när de fick se mig.”

Så tog han sig an kakpåsen och satt en stund och mumsade och glodde ut genom fönstret.

”Har man inte fast adress så är man villebråd.”

Han tittade på oss för att se om vi förstod vad han sa, och berättade sen att han rest till Finland för att uppleva skogarna där. Hur han vandrat in i Saimenlandet, in bland de stora, finländska sjöarna för att leva av vad naturen gav. Att han hade byggt sig en koja och inte stört någon. Men någon hade fått syn på honom och rapporterat hans existens till myndigheterna. Man hade skickat folk som skulle tala med honom, han hade gömt sig men sett och hört allt.

”De ropade att jag inte fick vara där. Att barnen i byn var rädda.”

Han skakade på huvudet. ”De var rädda! För mig!”

Vi försäkrade honom att han inte gjorde något farligt intryck.

”Folk kom och slog sönder min bostad. Och sen polisen. Med en schäfer. Jag sprang. Så fort jag kunde med det hjälpte ju inte. De tog in mig på sjukhus. Dårhus.”

Vi nickade medkännande men hippien plirade mot oss, plötsligt road.

”Jag fick en diagnos!”

Ur en plastkasse fick han upp ett papper som han triumfatoriskt vevade runt i luften.

”Det står här!” sa han. ”Psykotisk schizofreni! Kan ni förstå en sån tur!”

Det kunde vi inte.

”Jag blev pensionist! Får sjukpeng! Från Danmark, de kan inte neka att betala.”

Vi glodde på honom.

”Jag är fri”, sa hippien.

 

Kapitel 14. Eyvind

Solen snurrande sina varv runt våra huvuden, vi hade någorlunda vant oss vid den, och med båten for vi ut till öarna med våra färger och dukar, vi vågade inte vara i samhället om dagarna.

På kvällarna tittade vi på varandras bilder och pratade om dem.

Ett beslut att söka vidare till någon konsthögskola höll på att landa i mig, men det kunde inte bli förrän till våren. Per hade kommit in på en vidareutbildning i Finland och skulle tillbringa vintern där. Vart skulle jag själv ta vägen?

Per och Knall sa att jag hade en ”illustrativ stil.” Det var närmast en förolämpning. Att vilja berätta saker med bilder var tabu på skolan där vi gått. Målningarna skulle inte tala om något annat än sig själva. Färgen var huvudsaken. Det finaste var att vara ”kolorist.” Man skulle ha en intuitiv känsla för hur man fick färger att sjunga mot varandra.

*

”Vi går upp och ser om Eyvind är hemma”, sa Knall en dag när vi kom vandrande tillbaka längs en övergiven kaj. ”Han bor här inne”, och han pekade på en rostig dörr i en industribyggnad klädd med korrugerad plåt.

”Bor han här?” sa jag.

Eyvind var en liten gubbe som Knall blivit bekant med borta vid affären. Knall hade suttit på en bänk som stod vid solväggen och rullat sig en cigg från ett nyköpt paket fräsch, fuktig Tidemanns, och gubben hade frågat om han kunde rulla en till honom också. Knall hade, i det tillstånd av rikedom man upplever i besittning av ett sådant tobakspaket, rullat en hel liten hög åt gubben, och därefter tagit honom med hem till oss. Eyvind påminde rätt mycket om Hatten och Snövit, ett par goda vänner till Knall hemma i Östergötland.

Eyvind hade berättat för oss om valfångsten, om vilken jätteindustri den varit på ön. Vilket liv och vilken rörelse när de kom in med en val!

”Fy faan, hålla på och döda valar”, hade Knall sagt.

”Men nu är det stopp för det”, hade Eyvind svarat. ”Och jag är utan jobb.”

”Här kan man väl inte bo?” sa jag nu, trots att jag vid det här laget borde vetat bättre. ”Det här är ju en jävla fabrik.”

”Men Eyvind gör det”, sa Knall.

Han tryckte ner handtaget, drog upp dörren och vi kikade in i ett enormt, kolsvart utrymme.

”Tror ni dom slaktar val här?” sa Per, och hans röst studsade mot väggarna.

I ett hörn av rummet ledde en brant trappa upp till en avsats och där uppe fanns en dörr.

”Där”, sa Knall.

Vi fick knacka en bra stund och var nästan på väg att gå igen, när dörren öppnades några centimeter och ett misstänksamt öga kikade ut på oss.

”Är det ni!” sa gubben med lättnad i rösten.

Vi steg in i vad som någon gång varit ett kontor. Möblemanget bestod av en bokhylla, en stol och ett skrivbord i typisk kontorsstil, samt en svankig tältsäng mot vilken Eyvind gjorde en inbjudande gest.

Vi skulle just sänka ner våra bakdelar på sängen, då Eyvind ropade vänta, och inför våra häpna och tämligen skräckslagna blickar drog han fram ett jaktgevär som legat under täcket

”Men för i helvete”, sa Per. ”Är det laddat?”

”Det må du tro”, sa Eyvind och glodde ner på vapnet som han höll i båda händerna. ”Vad ska man med ett sånt här till om man inte har kula i?”

Han lyfte blicken och såg förryckt på oss.

Vi backade sakta mot dörren, medan Eyvind lade geväret högst uppe på bokhyllan och sköt in det mot väggen.

”Ni vet han Svein?”

Vi stannade upp.

”Han vet att jag har det.”

Eyvind tog ner geväret och lade istället in det under sängen.

”Jag är rädd att han ska komma hit och ta det”, sa gubben.

Han såg sig desperat runt i rummet.

”Och skjuta frun.”

Han ställde geväret mot väggen bakom en solkig gardin och tittade ut genom fönstret.

”Och kanske barnen.”