Kapitel 16. Explosioner

”Det är nåt i blicken på han”, hävdar Eyvind. ”Det är som om han nått en gräns. Ni måste följa med och försöka få tag på honom.”

Mot allt bättre vetande sätter vi på oss skorna och följer efter Eyvind, som redan är ute ur stugan och på väg bortåt småbåtshamnen till.

”Ni ska veta det, att den grabben har inte haft det så lätt”, fortsätter han medan vi skyndar iväg bort från rorbun.

”Far hans har misshandlat honom sen han var barn.”

”Ssscch!” säger Per, och vi stannar upp och lyssnar.

Motorljud. Det dova lätet av något som kommer närmare. Vi skyndar in bakom en liten byggnad, stannar till och kikar runt hörnet.

Den svarta bilen kommer glidande.

Jag drar in luft.

Bilen stannar utanför vår stuga.

”Satan!” viskar Knall.

Jag hejdar mitt skrik.

”Nu kommer vi att få skulden för att fullisen är full!” säger Per och en fras dyker upp i min skalle. Nåt från Gudfadern.

Luca Brasi sleeps with the fishes.

”Kom!” ropar Eyvind, och vi springer.

Vi springer söderut på öns enda väg. Målet att hitta Svein är redan glömt. Nu vill vi bara rädda oss själva.

Motorljudet hörs igen. Närmar sig.

”Vi måste bort från vägen”, flämtar Eyvind, och vi dyker in bland klipporna och de enstaka husen i byns utkant.

Där jag skyndar mig fram – hoppande över klippblock och rundande de enstaka buskage som finns – tänker jag att det är alldeles för kallt i vattnet för att sova med fiskarna här.

Jag märker att jag gråter, och torkar ilsket ögonen med jackärmen medan jag springer.

Där är hamnen. Ekor och tjusiga yachter guppar sida vid sida. Men bryggan är tom. Ingen Svein på väg att äntra någon av båtarna. Det enda vi ser är det lilla gäng som gjort det till sitt sommarlovsnöje att bevaka oss tre idioter. De sitter på huk vid den hög med gamla fisklådor och annat skräp som skrovaborna har släpat ihop till sitt midsommarbål, och på det bisarra vis som min hjärna funkar, tänker jag – medan jag flyr för mitt liv – att det endast kan vara med stor möda öborna har fått ihop allt detta. Här finns inget sly eller trädgårdsavfall att använda, bara sånt som en gång varit något. Trasiga möbler. Ruttna stänger från fiskställningarna.

En efter en stannar vi upp och pustar. Nu befinner vi oss på en höjd dit vägen inte leder. Hit kan inte den där gangsterfiguren köra med sin bil.

Bakom brashögen stupar klippan brant ner mot havet. Tidvattnet är inne. Det fräser och skummar mot klipporna, och där, på den yttersta kanten, står Svein och balanserar. Han har en flaska akvavit i handen och tar då och då en klunk. Bredvid honom på marken står sportbagen. Eyvind rusar fram och rycker åt sig den.

”Det är inte tillräckligt djupt här”, säger Svein och ser på oss.

”Du får väl ut på sjön om du ska dränka dig, din idiot”, säger Knall och tar upp sitt tobakspaket.

”Det finns ingen väg härifrån”, säger Svein och glor ut över havet.

Knall håller fram en cigg till honom.

”Eyvind här tror att du vill döda dina barn”, säger han och slår eld en tändsticka.

Svein rynkar på ögonbrynen.

”Barnen?” säger han och det syns att han är på väg att börja gråta. ”Den enda jag vill döda är mig själv.”

Knall sprätter iväg tändstickan och Svein räcker honom spritflaskan. Han tar en klunk, grinar illa – och i just det ögonblick då kungen av Skrova kommer sättande uppför backen tillsammans med ett antal karlar av brutal typ, räcker han flaskan åter till Svein.

”Era förbannade svenskjävlar!” skriker gubbhelvetet och pekar på Knall. ”Jag visste det!” Jag visste det hela tiden.”

Snorungarna, som behållit sin position hukande vid skräphögen och intresserat följt händelseförloppet, gör stora ögon när de får se uppbådet. De kommer på fötter och piper iväg. Eyvind lyckas också försvinna.

Pers och mina ögon möts. Han är blek och hans hjälplösa uttryck får mig att förstå att detta faktiskt händer. Det är på riktigt. På riktigt är det så att vi befinner oss längst ute på en klippspets uppe vid nordpolen nånstans, och är på väg att bli mördade av ett gäng galna norskar.

Ingen kommer någonsin att hitta oss. Det är så det är sagt.

Per och Knall och hippien och jag sluter oss tätt samman. Vi står axel mot axel för att möta det som komma skall. Svein ställer sig tätt intill han också och vi hör oss själva vråla mot männen som närmar sig, som alldeles strax är framme.

Då klyver en plötslig smäll världen i två delar och ett eldmoln slår upp mot himlen. Lågor och svart rök fyller luften mellan oss och karlarna.

Den första knallen följs av flera. På ett ögonblick är hela brashögen övertänd.

Männen stannar upp. De ser sig om och får syn på lymlarna som hukar alldeles i närheten med bensindunk och tändvätska. Ungarna inser att de är påkomna, och de rusar iväg.

Karlarna ser på midsommarbrasan som rytande slickar himlen med brandgula lågor – och sätter av efter barnen istället.

Vi ser vår chans, och springer.

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s