Vi sprang till hippiens stuga, den kändes som den självklara tillflyktsorten, och vi skramlade upp på hans veranda och in i det lilla kyffet med tidningspappersklädda väggar. Hippien smällde igen dörren efter oss och vi stod där och flämtade.

”Vi måste bort från den här ön”, sa Per.

”Dom är ju inte kloka, norskarna”, sa jag.

”Uschaaan ett sånt folk”, sa Knall.

 

 

 

Eller. Vänta.

Vänta lite nu.

Hände verkligen detta?

Nja, hm.

Det var nog snarare så, att de sista dagarna innan jag lämnade ön tillbringades i frid och ro. Att vi målande på våra bergsmotiv och utforskade mer av landskapet runtomkring.

Det var ljug, det jag skrev.

Ljug eller författeri, var går gränsen? Finns det en gräns?

När jag tillbringade midsommarkvällen vandrande runt i Kiruna, då satt Per och Knall och hippien vid öns soptipp och såg hur Skrovaborna tände sin Sankt Hans-eld och dansade runt den. Och sanningen är att Svein höll sig nykter efter det där med rödspriten, och kom verkligen till oss med valgryta kvällen innan jag reste. Vi pikade honom lite för att han glömt sitt löfte om att inköpa en ny hink, och han såg skamsen ut.

 

 

Den skrämmande sanningen är att trettio år har gått. Oändligt snabbt gick det.

Mycket har hänt – men inget av av det som skedde på den där ön har lämnat mig.

Jag bestämmer mig för att äntligen kolla vad som var grejen med Greenpeace. Varför folket på ön var så idiotiskt upphängda på dem. Google har hänt, något sådant hade vi inte kunnat föreställa oss, och jag söker och läser mig till att denna organisation genomförde aktioner där de var ute på havet och störde valfångsten, och att de var en väsentlig part i den process som år 1986 ledde fram till ett världsomspännande förbud mot allt valfiske.

Det var förstås därför som valköttet på mina smörgåsar smakade härsket tran. Fanskapet hade legat i frysen i åratal.

Knall är död nu, och vad det blev av hippien kan man inte veta, vi fick aldrig ens riktigt klart för oss vad han hette.

Men fast jag inte var med, så ser jag dem sitta där, Per och Knall och den klurige lille danske hippien. De ser eldarna tändas på öar och stränder runtomkring. De ser och hör hur Skrovaborna firar sommarsolståndet, men de håller sig borta. De går inte dit för att delta i festligheterna. De vet att det är lugnast så.