Klockan var tre på natten. Det var två dagar kvar till midsommar och Knall och hippien – som kommit för att duscha och tvätta i vårt badrum – höll på att baka sockerkaka.

Vi hade tappat alla spår av normal dygnsrytm och så hade även Skrovaborna; det hördes röster och skratt genom ett fönster som stod på glänt och sundet mellan storön och hemön var fullt med båtar som for fram och tillbaka.

Ett knackande ljud hördes. Samma som vi hört förut då det varit tomt utanför. Knall öppnade och något svart flaxade förbi.

Han plockade upp något från trädäcket.

”Det var en kråka som åt på din fisk, Per!”

Han viftade flinande med Pers halvätna torrtorsk som ramlat ner från sin spik.

Per svor. Jag och Knall och hippien flabbade. Dessutom hördes hysteriska fniss från några buskar i närheten.

”Gå och lägg er, ungjävlar”, skrek Knall. ”Vet ni inte om att det är natt, era små as!

Vi hörde lymlarna kuta iväg, lyckligt skrattande.

Per muttrade kränkta kommentarer om att ha delat fisk med en kråkusling. Han tog torrfisken och slängde ut den i vattnet, vi stod där och såg den sakta flyta iväg.

En båt med många kulörta lyktor gled förbi och borta vid postkontoret kunde vi se Svein komma kryssade fram och tillbaka över vägen. Full som en kastrull, konstaterade vi. Packad. Plakat. I ena handen bar han sin sportbag.

Vi backade in i stugan. Vi stängde dörren och låste.

*

Sockerkakan var uppäten och vi var på väg i säng, när det knackade igen.

”Öppna inte!” sa jag.

Men då ljudet inte upphörde utan bara lät mer och mer angeläget, lyfte Per till sist haspen och kikade ut.

Där stod Eyvind, blek och rödögd. Hans gråspräckliga hår stod på ända.

”Släpp in mig!” väste han, som värsta vampyren.

Per lät honom kliva på.

”Geväret är borta!” Han såg hjälplöst på oss. ”Jag tror att jag kanske glömde låsa när jag var ute idag.”

Eyvind tog sig om huvudet.

”Det är han! Grabben! Jag tror han är på väg att göra sig olycklig!”

Vi tänkte på hur han hade vinglat fram där, Svein, med sin väska. Hade den inte sett väldigt tung ut?

Han hade slagit in på vägen mot småbåtshamnen där han självklart måste ha någon sorts flytetyg liggande. Något som med lätthet skulle ta honom in till stan, denna stilla natt.

”Men inte skulle han väl ge sig till att skjuta någon?” sa jag.

”Jo”, sa Eyvind. ”Jo!”