Solen snurrande sina varv runt våra huvuden, vi hade någorlunda vant oss vid den, och med båten for vi ut till öarna med våra färger och dukar. Vi vågade inte vara i samhället om dagarna.

På kvällarna tittade vi på varandras bilder och pratade om dem.

Ett beslut att söka vidare till någon konsthögskola höll på att landa i mig, men det kunde inte bli förrän till våren. Per hade kommit in på en vidareutbildning i Finland och skulle tillbringa vintern där. Vart skulle jag själv ta vägen?

Per och Knall sa att jag hade en ”illustrativ stil.” Det var närmast en förolämpning. Att vilja berätta saker med bilder var tabu på skolan där vi gått. Målningarna skulle inte tala om något annat än sig själva. Färgen var huvudsaken. Det finaste var att vara ”kolorist.” Man skulle ha en intuitiv känsla för hur man fick färger att sjunga mot varandra.

*

”Vi går upp och ser om Eyvind är hemma”, sa Knall en dag när vi kom vandrande tillbaka längs en övergiven kaj. ”Han bor här inne”, och han pekade på en rostig dörr i en industribyggnad klädd med korrugerad plåt.

”Bor han här?” sa jag.

Eyvind var en liten gubbe som Knall blivit bekant med borta vid affären. Knall hade suttit på en bänk som stod vid solväggen och rullat sig en cigg från ett nyköpt paket fräsch, fuktig Tidemanns, och gubben hade frågat om han kunde rulla en till honom också. Knall hade, i det tillstånd av rikedom man upplever i besittning av ett sådant tobakspaket, rullat en hel liten hög åt gubben, och därefter tagit honom med hem till oss. Eyvind påminde rätt mycket om Hatten och Snövit, ett par goda vänner till Knall hemma i Östergötland.

Eyvind hade berättat för oss om valfångsten, om vilken jätteindustri den varit på ön. Vilket liv och vilken rörelse när de kom in med en val!

”Fy faan, hålla på och döda valar”, hade Knall sagt.

”Men nu är det stopp för det”, hade Eyvind svarat. ”Och jag är utan jobb.”

”Här kan man väl inte bo?” sa jag nu, trots att jag vid det här laget borde vetat bättre. ”Det här är ju en jävla fabrik.”

”Men Eyvind gör det”, sa Knall.

Han tryckte ner handtaget, drog upp dörren och vi kikade in i ett enormt, kolsvart utrymme.

”Tror ni dom slaktar val här?” sa Per, och hans röst studsade mot väggarna.

I ett hörn av rummet ledde en brant trappa upp till en avsats och där uppe fanns en dörr.

”Där”, sa Knall.

Vi fick knacka en bra stund och var nästan på väg att gå igen, när dörren öppnades några centimeter och ett misstänksamt öga kikade ut på oss.

”Är det ni!” sa gubben med lättnad i rösten.

Vi steg in i vad som någon gång varit ett kontor. Möblemanget bestod av en bokhylla, en stol och ett skrivbord i typisk kontorsstil, samt en svankig tältsäng mot vilken Eyvind gjorde en inbjudande gest.

Vi skulle just sänka ner våra bakdelar på sängen, då Eyvind ropade vänta, och inför våra häpna och tämligen skräckslagna blickar drog han fram ett jaktgevär som legat under täcket

”Men för i helvete”, sa Per. ”Är det laddat?”

”Det må du tro”, sa Eyvind och glodde ner på vapnet som han höll i båda händerna. ”Vad ska man med ett sånt här till om man inte har kula i?”

Han lyfte blicken och såg förryckt på oss.

Vi backade sakta mot dörren, medan Eyvind lade geväret högst uppe på bokhyllan och sköt in det mot väggen.

”Ni vet han Svein?”

Vi stannade upp.

”Han vet att jag har det.”

Eyvind tog ner geväret och lade istället in det under sängen.

”Jag är rädd att han ska komma hit och ta det”, sa gubben.

Han såg sig desperat runt i rummet.

”Och skjuta frun.”

Han ställde geväret mot väggen bakom en solkig gardin och tittade ut genom fönstret.

”Och kanske barnen.”

Vi kikade på varann, Per knyckte med huvudet åt dörren till och vi reste oss, sa till gubben att vi måste gå och rasslade ner för metalltrappan, genom det mörka utrymmet nedanför och ut.

Väl hemma låste vi stugdörren om oss och la på en hasp som också fanns där.

”Finns det nån på den här ön som inte är helt rubbad?” sa jag.

Per skakade på huvudet.

Knall tittade blekt framför sig.

En knackning hördes utifrån, vi hoppade högt där vi satt.

”Ska vi öppna?” sa jag.

”Nää” sa Per.

”Äh va fan”, sa Knall.

Han fick upp dörren och kikade ut, men det var ingen där.