Kapitel 13. Frihet.

Det var inte svårt att hitta hippiens stuga. Den var den enda som fanns på öns karga västsida, och försedda med en påse havrekakor som Knall hade bakat, klev vi upp på den gistna verandan och knackade på dörren.

Hippien hade på något sätt lyckats tvätta av sig och få på lite bättre kläder, och han meddelade stolt att han nyss fått utbetalning och därför var i stånd att bjuda oss på kaffe, han skulle bara få fyr i kaminen först, ville vi inte slå oss ner?

Han sopade undan tändved och annat skräp från några trälådor och vi satte oss och såg oss förundrade omkring.

Bor du här?” kunde jag inte låta bli att säga. ”Jag menar, har du bott här på vintern?”

”Jag kom på efteråret”, sa hippien och öste kaffe i en sotig kastrull. ”Det går bra bara jag har ved.”

Vi tänkte på de skoglösa bergssidorna som landskapet bestod av, och undrade hur han kunde överleva.

kaminstugs

”Betalar du hyra för detta?” undrade Per.

”Jomen det är bra”, sa hippien. ”Fast adress. Man måste ha det. Jag hyr av en blind man. Jag ringde på några annonser först och de sa det skulle gå bra men det var som om de ångrade sig när de fick se mig.”

Så tog han sig an kakpåsen och satt en stund och mumsade och glodde ut genom fönstret.

”Har man inte fast adress så är man villebråd.”

Han tittade på oss för att se om vi förstod vad han sa, och berättade sen att han rest till Finland för att uppleva skogarna där. Hur han vandrat in i Saimenlandet, in bland de stora, finländska sjöarna för att leva av vad naturen gav. Att han hade byggt sig en koja och inte stört någon. Men någon hade fått syn på honom och rapporterat hans existens till myndigheterna. Man hade skickat folk som skulle tala med honom, han hade gömt sig men sett och hört allt.

”De ropade att jag inte fick vara där. Att barnen i byn var rädda.”

Han skakade på huvudet. ”De var rädda! För mig!”

Vi försäkrade honom att han inte gjorde något farligt intryck.

”Folk kom och slog sönder min bostad. Och sen polisen. Med en schäfer. Jag sprang. Så fort jag kunde med det hjälpte ju inte. De tog in mig på sjukhus. Dårhus.”

Vi nickade medkännande men hippien plirade mot oss, plötsligt road.

”Jag fick en diagnos!”

Ur en plastkasse fick han upp ett papper som han triumfatoriskt vevade runt i luften.

”Det står här!” sa han. ”Psykotisk schizofreni! Kan ni förstå en sån tur!”

Det kunde vi inte.

”Jag blev pensionist! Får sjukpeng! Från Danmark, de kan inte neka att betala.”

Vi glodde på honom.

”Jag är fri”, sa hippien.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s