Kapitel 9. Till havs.

När vi fått ut båten i vattnet och, under begrundande blickar från ungjävlarna,  fått av oss regnbyxorna och tömt stövlarna var alla tankar på att åka till stan och köpa sprit glömda. Nu skulle vi utforska den övärld av spetsiga bergstoppar som omgav oss, och Knall styrde oss ut från land, ut mot farled och öppet vatten. Jag satt i fören och spanade medan Per satt i aktern och såg nervös ut.

Han var alltid cool, Knall, men nu kunde man märka en viss irritation hos honom. Då och då vände han sig om och noterade att båten med de flytvästlösa gossarna var med. På behörigt avstånd, men aldrig långt bort.

”Ungjävlar” sa han och gav dem långfingret.

Barnen visade ingen reaktion. Det var det som var det värsta. Om de hade skrattat och skrikit oförskämdheter hade man kunnat ge igen med samma mynt, men inget sådant inträffade. Bara detta intensiva iakttagande av oss, som om vi varit en båt full med apor. Eller utomjordingar kanske.

En hurtigbåt, stor och snabb, kom farande. Vitt svall fräste i dess kölvatten och inte förrän i absolut sista sekund lade Knall om rodret så att vi mötte svallvågorna instället för att ligga längs med, vilket ofelbart hade fått vår båt att välta. Nu red vi istället, gällt skrikande, över bergen av vatten, för att under stänk och plask dunka ner på andra sidan precis i tid för att möta nästa våg.

Barnen satt oberörda i sin guppande eka.

”Nu kör vi ifrån dom jävlarna”, sa Knall. Han vred på gasen men barnen hängde med. Deras motor var väl så snabb som vår.

Nu var vi genomblöta men att vända hem igen hade varit att att låta barnen vinna. Vi rundande en udde och ännu en. Kom närmare de enorma bergen och fann mellan dem underbara dalgångar med övergivna, halvt bortvittrade hus som stack upp ur gröngula hav av blommande maskrosor. Nedanför husen låg glittrande vikar med turkosblått vatten och kritvit sand. Vi hade aldrig sett något så vackert.

 

maskros

 

Vi gled in i en vik och vadade i land. Tog upp händerna fulla av den vita sanden och konstaterade att det Svein sagt var sant: Sanden bestod verkligen enbart av pulvriserade snäckskal och skimrande pärlemor. Förundrade plockade vi sjöborreskelett och valben, medan kidsen i sin båt passade på att fika. Hade med sig både smörgås och mjölk, de små jävlarna, och när vi gått i land vågade de glida långt in i viken.

Det var nu som Knall fick ett utbrott. Fridsam man som han förvisso var hade han ett känsligt blodsocker och vi var alla mycket hungriga vid det här laget.

”Det va väl själve helvete”, skrek han åt ungarna och gjorde en rusning ut i vattnet för att, vem vet, dränka de små satarna kanske.

”Har ni inget annat å göre än å glo å glane?”

Kidsen stack lugnt ner årorna och rodde några tag. Knall stod till knäna i vattnet och hytte med nävarna, snubblade till och höll på att få ett dopp men lyckades svärande räta upp sig samtidigt som han lovade barnen att vrida nacken av dem den ena efter den andra om han mötte dem i land nån dag. Det verkade som om så de här små norskbarnen förstod östgötska, för i deras ansikten syntes för första gången några överlägsna små flin.

”Uschaan”, sa Knall när han kom vadande i land. ”Jag tror kuken ramlar av”, och jag tänkte på hur paradisiskt det hade varit här om det hade gått att bada. Hur tragiskt det var att det bara inte gick.

Följd av vår eskort for vi hemåt. Fick soppatorsk halvvägs

”Jag ror”, sa Knall och han rodde, på skummande ilska, så fören reste sig.

Vi förtöjde båten vid bryggan där vi hämtat den, det var djupare där.

Vissa misstag gör man bara en gång.

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s