Efter en omgång kokt torsk med potatis och smör, samt varsin mellanöl från affären, satt vi och vilade upp oss efter en ansträngande dag, då Svein dök upp igen.

”Har ni brusevann?” sa han och damp ner på en stol.

Och vi, som behövde lite tid på oss att begripa vad han menade med brusevann, hann knappt reagera förrän han hade dragit upp blixtlåset på en sportbag han hade med sig, och fått fram en flaska rödsprit.

”Men uschaan, sluta”, sa Knall med ett tonfall som om han visste vad han pratade om.

Men Svein höjde flaskan och klunkade i sig några rejäla supar, varefter han, vit i ansiktet, satt några sekunder och glodde framför sig innan han rev åt sig en plasthink som råkade stå i närheten och spydde en kaskad i den. Han rätade på sig, lyfte ena handen i en ursäktande gest, sa ”Jej köper ny hink!” och gjorde sedan om proceduren. Drack och spydde och berättade däremellan att frun hade stuckit med ungarna för länge sen, han fick knappt träffa dem längre. Ny karl hade hon också, käringen.

Han visste inte om han skulle ta livet av sig själv eller henne, sa han. Det var det han grubblade på. ”Men det går icke utan brusevann”, sa han till sist, och gick.

*

Det var natt. Självklart var det natt, och vi var ute och kastade sten på en pedofilkatt som våldtog en kull kattungar under rorbuen, när en BMW sakta kom rullande längs vägen. Alltså den smala grusväg som gick runt ön och som i princip var den enda som fanns. En sträcka på max fem kilometer, men här kom nu en svart värstingbil med tonade rutor smygande. Till vår förfäran stannade den.

Dörren öppnade sig och kungen av Skrova klev ur, i jeans och läderjacka och hårdför uppsyn.

”Är det ni som fått han Svein att dricka?”

Hat i hans blick. Rent hat. Vi skakade stumt på skallarna.

”Han har varit nykter i flera månader, och så kommer ni – narkomaner eller vad ni är …”

”Men vi har inte …” sa jag.

”Ni hamnar i fjorden.”

Mannen tog händerna ur jackfickorna och lade armarna i kors över bröstet.

”Om ni gett honom så mycket som en enda droppe sprit så kommer ingen någonsin att hitta er.”

Och med några raska steg var han inne i stugan.

”Vad säger gubbfan?” väste Knall i örat på mig när vi rantade efter in genom dörren. Jag svarade inte, tacksam över att Knall inte uppfattat hotet. Per däremot såg vit och ursinnig ut så jag antog att han hade begripit.

Mannen stod där inne och betraktade våra tre tomma ölflaskor och flyttade sen blicken till den gröna plasthinken som stod på golvet, halvfull med rosaaktiga spyor. Han andades in stanken av rödsprit som stod runt den.

Tittade sedan på oss och sa: ”Lagen. Den gäller inte här. Ni förstår det va? Här skapar vi vår egen rättvisa.”

Vi nickade som tre idioter.

”Och vi tycker inte om greenpeacefolk från Stockholm.”

Därmed lämnade kungen av Skrova stugan, satte sig i sin bil igen, och gled vidare längs öns enda väg.