Jag hade blivit intresserad av Per för att han var den som tecknade bäst på folkhögskolan. Sådant hade med ens blivit viktigt. Efter att alltid känt mig mer eller mindre som en idiot i skolan var det otroligt skönt att komma till ett sammanhang där något som jag var bra på faktiskt räknades.

Knall var ingen tecknare, men han fick då och då till en bra målning. Grejen med honom var snarare att hela mannen var som en installation, och historierna om honom kom sipprande någonstans ifrån – från själva landskapet, för han var från trakten och då och då hade någon fått höra något. Om den gången han hyrt bil i Spanien, hamnat i en stad med trånga gränder och till slut lyckats kila fast bilen mellan husväggarna när han skulle igenom en smal korsning. Hur han springande tvingats fly från de förbannade spanjorerna i kvarteret. Eller den gången han haft med sig taxichauffören upp i lägenheten för att hämta backar med tomglas för att betala för en resa hem. När han lyckats odla så mycket gräs att han, efter torkning, haft en hel sopsäck full som han, enligt sägnen, hade lyckats röka upp helt på egen hand.

Sin Harley Davidson bemålade han och styrde han ut på sitt alldeles egna vis, med ett behornat tjurkranium där fram, och en gammal läskback av trä där bak.

Politisk korrekthet var inget han besvärades av vilket bevisades av ett av hans främsta verk; mopeden som han med hjälp av glasfiber och plast modellerat om till en yppig kvinna. Målad i en blank, rosa färg höll hon framhjulet i sina utsträckta händer, istället för lyse fanns hennes huvud och stora, plutande mun. Hon stod på knä med bakhjulet mellan fötterna och en gigantisk, uppstickande stjärt i vilken avgasröret mynnade. Knall red henne, med cigg i mungipan, sittande på den svankande ryggen med ett fast grepp om styret, vilket han med hjälp av lila hår förvandlat till två rakt utstickande flätor.

Vi hade riggat upp våra målargrejor på en udde där vi hade god utsikt över några av de fantastiska bergen, och var i full gång med att skissa, när vi fick se en långhårig figur komma smygande nere på stranden.

”Kolla hippien”, sa jag, och såg hur killen började klättra upp mot platsen där vi befann oss.

”Hej” sa han och log plirande när han tagit sig upp för sluttningen. ”Är det ni som är greenpeacearna?”

”Vi är inte …”, sa jag.

Killen ryckte på axlarna och frågade om han kunde få låna papper och penna och skissa lite han också?

Vi sneglade på honom när han slog sig ner med ett ritblock. Han var otroligt smutsig och närmast klädd i trasor av något som såg ut att en gång ha varit plagg av den typ som kunde vara inköpta på Indiska. Eller kanske i Indien.

”Är du dansk?” sa Per, och han nickade.

”Vad gör du här då?” sa jag.

”Tar in naturen”, sa hippien och ritade taggiga berg över hela papperet.

”Danmark!” sa Knall uppskattande. ”Där är dom ju inte riktigt kloka!”

Hippien skakade på huvudet. ”Det landet är förött”, sa han.

”Så då trivs du bättre här?” sa Per.

Han ryckte på axlarna. ”Bara man håller sig undan från folket så är det bra.”

Vi nickade. Detta förstod vi mycket väl. Vi hade knappt vågat oss ut ur huset på morgonen och vi kunde inte längre röra oss på ön utan att oroligt spana efter den lokale bossen och hans bil.

”Men Danmark …” Hippien skakade uppgivet på huvudet, ”Bara en stor åker och en massa feta svin.”

Vi nickade och flinade.

Hippien gnuggade med blyertspennan över papperet så att bergen han tecknat blev svartare och svartare.

”I Finland finns det mycket vildmark”, sa han.

”Sverige då?”, sa jag.

Hippien fnös. ”Sverige”, sa han med renodlat förakt.

Sen sken han upp. Han såg på oss sa glatt. ”Men nu får jag pension! Från Danmark. Det ordnade finnarna!”

Vi väntade på en förklaring men ingen kom. Hippien reste sig, vek ihop sin teckning och sa: ”Jag bor på andra sidan ön. I en stuga.”

Han försvann mellan ställningarna med torrfisk.

”Sjukt jävla skum snubbe”, sa Knall.

Per skar ner en av de torkade fiskarna och tog med den hem. Sen satt han och karvade bitar med en morakniv. Han tuggade ihärdigt och menade att det var gott.

Knall och jag sa åt honom att han inte kunde ha torrfisken i stugan, det luktade alltför illa.