Kapitel 10. Kungen av Skrova.

Efter en omgång kokt torsk med potatis och smör, samt varsin mellanöl från affären, satt vi och vilade upp oss efter en ansträngande dag, då Svein dök upp igen.

”Har ni brusevann?” sa han och damp ner på en stol.

Och vi, som behövde lite tid på oss att begripa vad han menade med brusevann, hann knappt reagera förrän han hade dragit upp blixtlåset på en sportbag han hade med sig, och fått fram en flaska rödsprit.

”Men uschaan, sluta”, sa Knall med ett tonfall som om han visste vad han pratade om.

Men Svein höjde flaskan och klunkade i sig några rejäla supar, varefter han, vit i ansiktet, satt några sekunder och glodde framför sig innan han rev åt sig en plasthink som råkade stå i närheten och spydde en kaskad i den. Han rätade på sig, lyfte ena handen i en ursäktande gest, sa ”Jej köper ny hink!” och gjorde sedan om proceduren. Drack och spydde och berättade däremellan att frun hade stuckit med ungarna för länge sen, han fick knappt träffa dem längre. Ny karl hade hon också, käringen.

Han visste inte om han skulle ta livet av sig själv eller henne, sa han. Det var det han grubblade på. ”Men det går icke utan brusevann”, sa han till sist, och gick.

*

Det var natt. Självklart var det natt, och vi var ute och kastade sten på en pedofilkatt som våldtog en kull kattungar under rorbuen, när en BMW sakta kom rullande längs vägen. Alltså den smala grusväg som gick runt ön och som i princip var den enda som fanns. En sträcka på max fem kilometer, men här kom nu en svart värstingbil med tonade rutor smygande. Till vår förfäran stannade den.

Dörren öppnade sig och kungen av Skrova klev ur, i jeans och läderjacka och hårdför uppsyn.

”Är det ni som fått han Svein att dricka?”

Hat i hans blick. Rent hat. Vi skakade stumt på skallarna.

”Han har varit nykter i flera månader, och så kommer ni – narkomaner eller vad ni är …”

”Men vi har inte …” sa jag.

”Ni hamnar i fjorden.”

Mannen tog händerna ur jackfickorna och lade armarna i kors över bröstet.

”Om ni gett honom så mycket som en enda droppe sprit så kommer ingen någonsin att hitta er.”

Och med några raska steg var han inne i stugan.

”Vad säger gubbfan?” väste Knall i örat på mig när vi rantade efter in genom dörren. Jag svarade inte, tacksam över att Knall inte uppfattat hotet. Per däremot såg vit och ursinnig ut så jag antog att han hade begripit.

Mannen stod där inne och betraktade våra tre tomma ölflaskor och flyttade sen blicken till den gröna plasthinken som stod på golvet, halvfull med rosaaktiga spyor. Han andades in stanken av rödsprit som stod runt den.

Tittade sedan på oss och sa: ”Lagen. Den gäller inte här. Ni förstår det va? Här skapar vi vår egen rättvisa.”

Vi nickade som tre idioter.

”Och vi tycker inte om greenpeacefolk från Stockholm.”

Därmed lämnade kungen av Skrova stugan, satte sig i sin bil igen, och gled vidare längs öns enda väg.

 

Kapitel 11. Hippien.

Jag hade blivit intresserad av Per för att han var den som tecknade bäst på folkhögskolan. Sådant hade med ens blivit viktigt. Efter att alltid känt mig mer eller mindre som en idiot i skolan var det otroligt skönt att komma till ett sammanhang där något som jag var bra på faktiskt räknades.

Knall var ingen tecknare, men han fick då och då till en bra målning. Grejen med honom var snarare att hela mannen var som en installation, och historierna om honom kom sipprande någonstans ifrån – från själva landskapet, för han var från trakten och då och då hade någon fått höra något. Om den gången han hyrt bil i Spanien, hamnat i en stad med trånga gränder och till slut lyckats kila fast bilen mellan husväggarna när han skulle igenom en smal korsning. Hur han springande tvingats fly från de förbannade spanjorerna i kvarteret. Eller den gången han haft med sig taxichauffören upp i lägenheten för att hämta backar med tomglas för att betala för en resa hem. När han lyckats odla så mycket gräs att han, efter torkning, haft en hel sopsäck full som han, enligt sägnen, hade lyckats röka upp helt på egen hand.

Sin Harley Davidson bemålade han och styrde han ut på sitt alldeles egna vis, med ett behornat tjurkranium där fram, och en gammal läskback av trä där bak.

Politisk korrekthet var inget han besvärades av vilket bevisades av ett av hans främsta verk; mopeden som han med hjälp av glasfiber och plast modellerat om till en yppig kvinna. Målad i en blank, rosa färg höll hon framhjulet i sina utsträckta händer, istället för lyse fanns hennes huvud och stora, plutande mun. Hon stod på knä med bakhjulet mellan fötterna och en gigantisk, uppstickande stjärt i vilken avgasröret mynnade. Knall red henne, med cigg i mungipan, sittande på den svankande ryggen med ett fast grepp om styret, vilket han med hjälp av lila hår förvandlat till två rakt utstickande flätor.

Vi hade riggat upp våra målargrejor på en udde där vi hade god utsikt över några av de fantastiska bergen, och var i full gång med att skissa, när vi fick se en långhårig figur komma smygande nere på stranden.

”Kolla hippien”, sa jag, och såg hur killen började klättra upp mot platsen där vi befann oss.

”Hej” sa han och log plirande när han tagit sig upp för sluttningen. ”Är det ni som är greenpeacearna?”

”Vi är inte …”, sa jag.

Killen ryckte på axlarna och frågade om han kunde få låna papper och penna och skissa lite han också?

Vi sneglade på honom när han slog sig ner med ett ritblock. Han var otroligt smutsig och närmast klädd i trasor av något som såg ut att en gång ha varit plagg av den typ som kunde vara inköpta på Indiska. Eller kanske i Indien.

”Är du dansk?” sa Per, och han nickade.

”Vad gör du här då?” sa jag.

”Tar in naturen”, sa hippien och ritade taggiga berg över hela papperet.

”Danmark!” sa Knall uppskattande. ”Där är dom ju inte riktigt kloka!”

Hippien skakade på huvudet. ”Det landet är förött”, sa han.

”Så då trivs du bättre här?” sa Per.

Han ryckte på axlarna. ”Bara man håller sig undan från folket så är det bra.”

Vi nickade. Detta förstod vi mycket väl. Vi hade knappt vågat oss ut ur huset på morgonen och vi kunde inte längre röra oss på ön utan att oroligt spana efter den lokale bossen och hans bil.

”Men Danmark …” Hippien skakade uppgivet på huvudet, ”Bara en stor åker och en massa feta svin.”

Vi nickade och flinade.

Hippien gnuggade med blyertspennan över papperet så att bergen han tecknat blev svartare och svartare.

”I Finland finns det mycket vildmark”, sa han.

”Sverige då?”, sa jag.

Hippien fnös. ”Sverige”, sa han med renodlat förakt.

Sen sken han upp. Han såg på oss sa glatt. ”Men nu får jag pension! Från Danmark. Det ordnade finnarna!”

Vi väntade på en förklaring men ingen kom. Hippien reste sig, vek ihop sin teckning och sa: ”Jag bor på andra sidan ön. I en stuga.”

Han försvann mellan ställningarna med torrfisk.

”Sjukt jävla skum snubbe”, sa Knall.

Per skar ner en av de torkade fiskarna och tog med den hem. Sen satt han och karvade bitar med en morakniv. Han tuggade ihärdigt och menade att det var gott.

Knall och jag sa åt honom att han inte kunde ha torrfisken i stugan, det luktade alltför illa.

 

 

 

 

Kapitel 12. Fiskaren

Det hänger en bild på min vägg, här där jag sitter trettio år senare och skriver detta. Det är en målning Knall gjorde av en man som tog oss med ut på fiske i sin båt, för att lära oss lite torskfiskarknep. Det var en fullständigt normal och trevlig norsk. Såvitt vi kunde bedöma helt utan baktankar, så vi fick, åtminstone tillfälligt, vår tro på mänskligheten restaurerad.

Det är en sak som är underlig med den här bilden: Den liknar min farsa.

I verkligheten var fiskaren inte alls lik pappa, men det hände något när Knall målade och numera betraktar jag målningen som ett porträtt av min far i lika hög grad som ett minne från den där färden till Lofoten.

Farsgubben, fast i ett annat liv.

feskarn

 

Kapitel 13. Frihet.

Det var inte svårt att hitta hippiens stuga. Den var den enda som fanns på öns karga västsida, och försedda med en påse havrekakor som Knall hade bakat, klev vi upp på den gistna verandan och knackade på dörren.

Hippien hade på något sätt lyckats tvätta av sig och få på lite bättre kläder, och han meddelade stolt att han nyss fått utbetalning och därför var i stånd att bjuda oss på kaffe, han skulle bara få fyr i kaminen först, ville vi inte slå oss ner?

Han sopade undan tändved och annat skräp från några trälådor och vi satte oss och såg oss förundrade omkring.

Bor du här?” kunde jag inte låta bli att säga. ”Jag menar, har du bott här på vintern?”

”Jag kom på efteråret”, sa hippien och öste kaffe i en sotig kastrull. ”Det går bra bara jag har ved.”

Vi tänkte på de skoglösa bergssidorna som landskapet bestod av, och undrade hur han kunde överleva.

kaminstugs

”Betalar du hyra för detta?” undrade Per.

”Jomen det är bra”, sa hippien. ”Fast adress. Man måste ha det. Jag hyr av en blind man. Jag ringde på några annonser först och de sa det skulle gå bra men det var som om de ångrade sig när de fick se mig.”

Så tog han sig an kakpåsen och satt en stund och mumsade och glodde ut genom fönstret.

”Har man inte fast adress så är man villebråd.”

Han tittade på oss för att se om vi förstod vad han sa, och berättade sen att han rest till Finland för att uppleva skogarna där. Hur han vandrat in i Saimenlandet, in bland de stora, finländska sjöarna för att leva av vad naturen gav. Att han hade byggt sig en koja och inte stört någon. Men någon hade fått syn på honom och rapporterat hans existens till myndigheterna. Man hade skickat folk som skulle tala med honom, han hade gömt sig men sett och hört allt.

”De ropade att jag inte fick vara där. Att barnen i byn var rädda.”

Han skakade på huvudet. ”De var rädda! För mig!”

Vi försäkrade honom att han inte gjorde något farligt intryck.

”Folk kom och slog sönder min bostad. Och sen polisen. Med en schäfer. Jag sprang. Så fort jag kunde med det hjälpte ju inte. De tog in mig på sjukhus. Dårhus.”

Vi nickade medkännande men hippien plirade mot oss, plötsligt road.

”Jag fick en diagnos!”

Ur en plastkasse fick han upp ett papper som han triumfatoriskt vevade runt i luften.

”Det står här!” sa han. ”Psykotisk schizofreni! Kan ni förstå en sån tur!”

Det kunde vi inte.

”Jag blev pensionist! Får sjukpeng! Från Danmark, de kan inte neka att betala.”

Vi glodde på honom.

”Jag är fri”, sa hippien.

 

Kapitel 14. Eyvind

Solen snurrande sina varv runt våra huvuden, vi hade någorlunda vant oss vid den, och med båten for vi ut till öarna med våra färger och dukar. Vi vågade inte vara i samhället om dagarna.

På kvällarna tittade vi på varandras bilder och pratade om dem.

Ett beslut att söka vidare till någon konsthögskola höll på att landa i mig, men det kunde inte bli förrän till våren. Per hade kommit in på en vidareutbildning i Finland och skulle tillbringa vintern där. Vart skulle jag själv ta vägen?

Per och Knall sa att jag hade en ”illustrativ stil.” Det var närmast en förolämpning. Att vilja berätta saker med bilder var tabu på skolan där vi gått. Målningarna skulle inte tala om något annat än sig själva. Färgen var huvudsaken. Det finaste var att vara ”kolorist.” Man skulle ha en intuitiv känsla för hur man fick färger att sjunga mot varandra.

*

”Vi går upp och ser om Eyvind är hemma”, sa Knall en dag när vi kom vandrande tillbaka längs en övergiven kaj. ”Han bor här inne”, och han pekade på en rostig dörr i en industribyggnad klädd med korrugerad plåt.

”Bor han här?” sa jag.

Eyvind var en liten gubbe som Knall blivit bekant med borta vid affären. Knall hade suttit på en bänk som stod vid solväggen och rullat sig en cigg från ett nyköpt paket fräsch, fuktig Tidemanns, och gubben hade frågat om han kunde rulla en till honom också. Knall hade, i det tillstånd av rikedom man upplever i besittning av ett sådant tobakspaket, rullat en hel liten hög åt gubben, och därefter tagit honom med hem till oss. Eyvind påminde rätt mycket om Hatten och Snövit, ett par goda vänner till Knall hemma i Östergötland.

Eyvind hade berättat för oss om valfångsten, om vilken jätteindustri den varit på ön. Vilket liv och vilken rörelse när de kom in med en val!

”Fy faan, hålla på och döda valar”, hade Knall sagt.

”Men nu är det stopp för det”, hade Eyvind svarat. ”Och jag är utan jobb.”

”Här kan man väl inte bo?” sa jag nu, trots att jag vid det här laget borde vetat bättre. ”Det här är ju en jävla fabrik.”

”Men Eyvind gör det”, sa Knall.

Han tryckte ner handtaget, drog upp dörren och vi kikade in i ett enormt, kolsvart utrymme.

”Tror ni dom slaktar val här?” sa Per, och hans röst studsade mot väggarna.

I ett hörn av rummet ledde en brant trappa upp till en avsats och där uppe fanns en dörr.

”Där”, sa Knall.

Vi fick knacka en bra stund och var nästan på väg att gå igen, när dörren öppnades några centimeter och ett misstänksamt öga kikade ut på oss.

”Är det ni!” sa gubben med lättnad i rösten.

Vi steg in i vad som någon gång varit ett kontor. Möblemanget bestod av en bokhylla, en stol och ett skrivbord i typisk kontorsstil, samt en svankig tältsäng mot vilken Eyvind gjorde en inbjudande gest.

Vi skulle just sänka ner våra bakdelar på sängen, då Eyvind ropade vänta, och inför våra häpna och tämligen skräckslagna blickar drog han fram ett jaktgevär som legat under täcket

”Men för i helvete”, sa Per. ”Är det laddat?”

”Det må du tro”, sa Eyvind och glodde ner på vapnet som han höll i båda händerna. ”Vad ska man med ett sånt här till om man inte har kula i?”

Han lyfte blicken och såg förryckt på oss.

Vi backade sakta mot dörren, medan Eyvind lade geväret högst uppe på bokhyllan och sköt in det mot väggen.

”Ni vet han Svein?”

Vi stannade upp.

”Han vet att jag har det.”

Eyvind tog ner geväret och lade istället in det under sängen.

”Jag är rädd att han ska komma hit och ta det”, sa gubben.

Han såg sig desperat runt i rummet.

”Och skjuta frun.”

Han ställde geväret mot väggen bakom en solkig gardin och tittade ut genom fönstret.

”Och kanske barnen.”

Vi kikade på varann, Per knyckte med huvudet åt dörren till och vi reste oss, sa till gubben att vi måste gå och rasslade ner för metalltrappan, genom det mörka utrymmet nedanför och ut.

Väl hemma låste vi stugdörren om oss och la på en hasp som också fanns där.

”Finns det nån på den här ön som inte är helt rubbad?” sa jag.

Per skakade på huvudet.

Knall tittade blekt framför sig.

En knackning hördes utifrån, vi hoppade högt där vi satt.

”Ska vi öppna?” sa jag.

”Nää” sa Per.

”Äh va fan”, sa Knall.

Han fick upp dörren och kikade ut, men det var ingen där.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 15. Knackningar

Klockan var tre på natten. Det var två dagar kvar till midsommar och Knall och hippien – som kommit för att duscha och tvätta i vårt badrum – höll på att baka sockerkaka.

Vi hade tappat alla spår av normal dygnsrytm och så hade även Skrovaborna; det hördes röster och skratt genom ett fönster som stod på glänt och sundet mellan storön och hemön var fullt med båtar som for fram och tillbaka.

Ett knackande ljud hördes. Samma som vi hört förut då det varit tomt utanför. Knall öppnade och något svart flaxade förbi.

Han plockade upp något från trädäcket.

”Det var en kråka som åt på din fisk, Per!”

Han viftade flinande med Pers halvätna torrtorsk som ramlat ner från sin spik.

Per svor. Jag och Knall och hippien flabbade. Dessutom hördes hysteriska fniss från några buskar i närheten.

”Gå och lägg er, ungjävlar”, skrek Knall. ”Vet ni inte om att det är natt, era små as!

Vi hörde lymlarna kuta iväg, lyckligt skrattande.

Per muttrade kränkta kommentarer om att ha delat fisk med en kråkusling. Han tog torrfisken och slängde ut den i vattnet, vi stod där och såg den sakta flyta iväg.

En båt med många kulörta lyktor gled förbi och borta vid postkontoret kunde vi se Svein komma kryssade fram och tillbaka över vägen. Full som en kastrull, konstaterade vi. Packad. Plakat. I ena handen bar han sin sportbag.

Vi backade in i stugan. Vi stängde dörren och låste.

*

Sockerkakan var uppäten och vi var på väg i säng, när det knackade igen.

”Öppna inte!” sa jag.

Men då ljudet inte upphörde utan bara lät mer och mer angeläget, lyfte Per till sist haspen och kikade ut.

Där stod Eyvind, blek och rödögd. Hans gråspräckliga hår stod på ända.

”Släpp in mig!” väste han, som värsta vampyren.

Per lät honom kliva på.

”Geväret är borta!” Han såg hjälplöst på oss. ”Jag tror att jag kanske glömde låsa när jag var ute idag.”

Eyvind tog sig om huvudet.

”Det är han! Grabben! Jag tror han är på väg att göra sig olycklig!”

Vi tänkte på hur han hade vinglat fram där, Svein, med sin väska. Hade den inte sett väldigt tung ut?

Han hade slagit in på vägen mot småbåtshamnen där han självklart måste ha någon sorts flytetyg liggande. Något som med lätthet skulle ta honom in till stan, denna stilla natt.

”Men inte skulle han väl ge sig till att skjuta någon?” sa jag.

”Jo”, sa Eyvind. ”Jo!”

Kapitel 16. Explosioner

”Det är nåt i blicken på han”, hävdar Eyvind. ”Det är som om han nått en gräns. Ni måste följa med och försöka få tag på honom.”

Mot allt bättre vetande sätter vi på oss skorna och följer efter Eyvind, som redan är ute ur stugan och på väg bortåt småbåtshamnen till.

”Ni ska veta det, att den grabben har inte haft det så lätt”, fortsätter han medan vi skyndar iväg bort från rorbun.

”Far hans har misshandlat honom sen han var barn.”

”Ssscch!” säger Per, och vi stannar upp och lyssnar.

Motorljud. Det dova lätet av något som kommer närmare. Vi skyndar in bakom en liten byggnad, stannar till och kikar runt hörnet.

Den svarta bilen kommer glidande.

Jag drar in luft.

Bilen stannar utanför vår stuga.

”Satan!” viskar Knall.

Jag hejdar mitt skrik.

”Nu kommer vi att få skulden för att fullisen är full!” säger Per och en fras dyker upp i min skalle. Nåt från Gudfadern.

Luca Brasi sleeps with the fishes.

”Kom!” ropar Eyvind, och vi springer.

Vi springer söderut på öns enda väg. Målet att hitta Svein är redan glömt. Nu vill vi bara rädda oss själva.

Motorljudet hörs igen. Närmar sig.

”Vi måste bort från vägen”, flämtar Eyvind, och vi dyker in bland klipporna och de enstaka husen i byns utkant.

Där jag skyndar mig fram – hoppande över klippblock och rundande de enstaka buskage som finns – tänker jag att det är alldeles för kallt i vattnet för att sova med fiskarna här.

Jag märker att jag gråter, och torkar ilsket ögonen med jackärmen medan jag springer.

Där är hamnen. Ekor och tjusiga yachter guppar sida vid sida. Men bryggan är tom. Ingen Svein på väg att äntra någon av båtarna. Det enda vi ser är det lilla gäng som gjort det till sitt sommarlovsnöje att bevaka oss tre idioter. De sitter på huk vid den hög med gamla fisklådor och annat skräp som skrovaborna har släpat ihop till sitt midsommarbål, och på det bisarra vis som min hjärna funkar, tänker jag – medan jag flyr för mitt liv – att det endast kan vara med stor möda öborna har fått ihop allt detta. Här finns inget sly eller trädgårdsavfall att använda, bara sånt som en gång varit något. Trasiga möbler. Ruttna stänger från fiskställningarna.

En efter en stannar vi upp och pustar. Nu befinner vi oss på en höjd dit vägen inte leder. Hit kan inte den där gangsterfiguren köra med sin bil.

Bakom brashögen stupar klippan brant ner mot havet. Tidvattnet är inne. Det fräser och skummar mot klipporna, och där, på den yttersta kanten, står Svein och balanserar. Han har en flaska akvavit i handen och tar då och då en klunk. Bredvid honom på marken står sportbagen. Eyvind rusar fram och rycker åt sig den.

”Det är inte tillräckligt djupt här”, säger Svein och ser på oss.

”Du får väl ut på sjön om du ska dränka dig, din idiot”, säger Knall och tar upp sitt tobakspaket.

”Det finns ingen väg härifrån”, säger Svein och glor ut över havet.

Knall håller fram en cigg till honom.

”Eyvind här tror att du vill döda dina barn”, säger han och slår eld en tändsticka.

Svein rynkar på ögonbrynen.

”Barnen?” säger han och det syns att han är på väg att börja gråta. ”Den enda jag vill döda är mig själv.”

Knall sprätter iväg tändstickan och Svein räcker honom spritflaskan. Han tar en klunk, grinar illa – och i just det ögonblick då kungen av Skrova kommer sättande uppför backen tillsammans med ett antal karlar av brutal typ, räcker han flaskan åter till Svein.

”Era förbannade svenskjävlar!” skriker gubbhelvetet och pekar på Knall. ”Jag visste det!” Jag visste det hela tiden.”

Snorungarna, som behållit sin position hukande vid skräphögen och intresserat följt händelseförloppet, gör stora ögon när de får se uppbådet. De kommer på fötter och piper iväg. Eyvind lyckas också försvinna.

Pers och mina ögon möts. Han är blek och hans hjälplösa uttryck får mig att förstå att detta faktiskt händer. Det är på riktigt. På riktigt är det så att vi befinner oss längst ute på en klippspets uppe vid nordpolen nånstans, och är på väg att bli mördade av ett gäng galna norskar.

Ingen kommer någonsin att hitta oss. Det är så det är sagt.

Per och Knall och hippien och jag sluter oss tätt samman. Vi står axel mot axel för att möta det som komma skall. Svein ställer sig tätt intill han också och vi hör oss själva vråla mot männen som närmar sig, som alldeles strax är framme.

Då klyver en plötslig smäll världen i två delar och ett eldmoln slår upp mot himlen. Lågor och svart rök fyller luften mellan oss och karlarna.

Den första knallen följs av flera. På ett ögonblick är hela brashögen övertänd.

Männen stannar upp. De ser sig om och får syn på lymlarna som hukar alldeles i närheten med bensindunk och tändvätska. Ungarna inser att de är påkomna, och de rusar iväg.

Karlarna ser på midsommarbrasan som rytande slickar himlen med brandgula lågor – och sätter av efter barnen istället.

Vi ser vår chans, och springer.

 

 

 

 

 

 

Kapitel 17. Sankt Hans eld

Vi sprang till hippiens stuga, den kändes som den självklara tillflyktsorten, och vi skramlade upp på hans veranda och in i det lilla kyffet med tidningspappersklädda väggar. Hippien smällde igen dörren efter oss och vi stod där och flämtade.

”Vi måste bort från den här ön”, sa Per.

”Dom är ju inte kloka, norskarna”, sa jag.

”Uschaaan ett sånt folk”, sa Knall.

 

 

 

Eller. Vänta.

Vänta lite nu.

Hände verkligen detta?

Nja, hm.

Det var nog snarare så, att de sista dagarna innan jag lämnade ön tillbringades i frid och ro. Att vi målande på våra bergsmotiv och utforskade mer av landskapet runtomkring.

Det var ljug, det jag skrev.

Ljug eller författeri, var går gränsen? Finns det en gräns?

När jag tillbringade midsommarkvällen vandrande runt i Kiruna, då satt Per och Knall och hippien vid öns soptipp och såg hur Skrovaborna tände sin Sankt Hans-eld och dansade runt den. Och sanningen är att Svein höll sig nykter efter det där med rödspriten, och kom verkligen till oss med valgryta kvällen innan jag reste. Vi pikade honom lite för att han glömt sitt löfte om att inköpa en ny hink, och han såg skamsen ut.

 

 

Den skrämmande sanningen är att trettio år har gått. Oändligt snabbt gick det.

Mycket har hänt – men inget av av det som skedde på den där ön har lämnat mig.

Jag bestämmer mig för att äntligen kolla vad som var grejen med Greenpeace. Varför folket på ön var så idiotiskt upphängda på dem. Google har hänt, något sådant hade vi inte kunnat föreställa oss, och jag söker och läser mig till att denna organisation genomförde aktioner där de var ute på havet och störde valfångsten, och att de var en väsentlig part i den process som år 1986 ledde fram till ett världsomspännande förbud mot allt valfiske.

Det var förstås därför som valköttet på mina smörgåsar smakade härsket tran. Fanskapet hade legat i frysen i åratal.

Knall är död nu, och vad det blev av hippien kan man inte veta, vi fick aldrig ens riktigt klart för oss vad han hette.

Men fast jag inte var med, så ser jag dem sitta där, Per och Knall och den klurige lille danske hippien. De ser eldarna tändas på öar och stränder runtomkring. De ser och hör hur Skrovaborna firar sommarsolståndet, men de håller sig borta. De går inte dit för att delta i festligheterna. De vet att det är lugnast så.

natt